Att klara en sak och sedan ge sig på en annan skapar en del tankar. Det som började som en dröm och en rolig grej. Fortsatte med ett mål och sedan blev det inte riktigt enligt planen. Det blev inget misslyckande, men det blev inte som jag tänkt.

För ett tag sedan skrev Kamilla ett inlägg om att ta tag i sitt liv och att vi själva är ansvariga för att sträva efter våra drömmar. Detta inlägg fick mig att tänka och de senaste åren har jag drömt mycket om vad jag ska göra efter studierna. Tyvärr har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig, men det är aldrig för sent.

Fastna i det gamla och bekväma
För flera år sedan satt jag och tyckte att det var tråkigt. Att drabbas av tristess och att hamna i en ond spiral är inte bra. Då gäller det att göra någonting åt det för annars äter det upp oss inifrån och vi hamnar i på ett ställe där vi inte trivs. För vad händer om vi bara fastnar i det gamla och klagar för att vi inte gör det vi vill?

Jag vet vad jag vill och många gånger har jag fått höra att det är enkelt då. Visst är det skönt att veta vad man vill, men det gör inte situationen enklare. Mina drömmar är tydliga, men de blir aldrig uppfyllda och det är ingen annans fel än mitt eget. Det Kamilla skrev som fastnade hos mig var just det att det är vi själva som skapar oss förutsättningarna för att göra de förändringar vi behöver för att må bra. Ingen annan, bara JAG.
Allt handlar om att lyssna på sig själv och vara ärlig mot sig själva. Tack Kamilla för att du påminde mig om detta.

Vet vad jag vill
I flera års tid har jag vetat vad jag vill. Jag börjat en utbildning och åren gick, men drömmarna fanns kvar. Nu har jag klarat av utbildningen och kan snart plocka ut min examen. Jag är väldigt stolt över det och det har alltid varit en dröm för mig att studera på universitetet. Nu har jag gjort det och gör det fortfarande, bara för att pandemin kom och grusade min plan om att jobba nu. Drömmarna då? Jo, med en uppfylld dröm finns det ändå flera drömmar kvar och de har jag jobbat med under tiden. Ingen uppfyller mina drömmar om jag inte försöker själv.

Jag lever inte det liv jag vill, men jag väljer att inte klaga för jag har inte nått mitt mål ännu. Sista året har jag tvivlat mycket på om jag någonsin kommer att uppnå mina drömmar. Tvivlen har gnagt på mitt inre och skapat en osäkerhet om jag verkligen har det som krävs eller om jag bara plågar mig själv genom att prestera på topp. Kommer det räcka när det väl blir dags?
Det är underbart att veta vad man vill, men det skapar också prestationsångest och tvivel på om man helt enkelt kastar bort sin tid på något som aldrig kommer att ske.

Låt drömmarna leva
Att drömma är gratis och något vi bör göra. Det är härligt att drömma sig bort till ställen man aldrig har besökt, en tillvaro där man inte behöver oroa sig över pengar eller andra jobbiga saker. Visst ska vi låta drömmarna leva, men vi behöver också göra något åt dem. Våga för att vinna! Vem vet vad som finns där bakom hörnet. Det är ingen nyhet för någon som känner mig vad jag drömmer om. Jag vill vara självständig, vara min egen chef och jag vill skriva. Det är bara inte så enkelt!

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mina mål och drömmar, men hälsan har satt stopp och livet har fört mig i en annan riktning där jag har behövts mer. Jag har accepterat det, även om det har gjort att jag tvivlat på mig själv ånga gånger. Hur ska jag någonsin uppnå drömmen?
Den frågan har snurrat i mitt huvud länge och ett tag kändes allt bortkastat. Tiden jag lagt på att skriva. Studierna. Kampen i livet och tron på att jag någonsin ska lyckas. Har allt det varit bortkastat bara för att jag är löjlig och tror på att jag ska kunna uppnå något? Lilla jag! Tänk om jag inte har det som krävs...

Drömmar kan bli verklighet om vi bara försöker
Kanske är det så att vi aldrig uppnår vissa drömmar, men allt handlar om att försöka. Har man åtminstone försökt göra en förändring och strävat mot drömmar och mål. Då har man gjort betydligt mer än många andra. Man kan sträcka på sig och säga att man åtminstone har försökt. Men GE INTE UPP!

Tro på dig själv och dina drömmar. En dag kanske man sitter där och knappt kan tro att det är sant. Så kände jag när jag klarat mina studier och den känslan är svår att beskriva. Våga tro på dina drömmar. Inga drömmar är omöjliga förens det är bevisat att det inte går.

Vad vore livet utan positivitet?

Ännu en vecka har passerat i livet. Dagar läggs till månader och åren passerar. Jag brukar tänka att alla dessa år är erfarenhet som vi skapat oss och lever på i stället för att tycka det är jobbigt att bli äldre.
Det är nu återigen dags att blicka tillbaka på veckan som har passerat. Det har varit en skön vecka med mängder med skrivande. Manuset flyter på och det känns riktigt bra för en gångs skull. Annars har det mest varit skjutsning till träningar, svårigheter att veta vad vi ska äta på kvällen och en hel del tid tillsammans. Det tackar man aldrig nej till. Tröttheten har för mig varit påtaglig denna vecka, men jag tror att det beror på att inte mycket händer just nu.

Veckans fem positiva
Veckor som denna gäller det att gräva djupt för att hitta det positiva. Jag kan bara se tillbaka ett år i tiden och vips så sitter jag här med tusen saker som är positiva och som jag är tacksam över. Det är även de små sakerna i livet som räknas och all positivitet är bra.

Detta är vad jag kom fram till denna vecka:

1. Läser igen
Efter allt som varit med uppsats och avslutande av höstterminen gjorde att jag inte kunde läsa. Jag hade sett fram emot den där nya romanen av Emelie Schepp, men den har bara legat i min bokhylla en längre tid och hånat mig. Jag ville veta vad Jana skulle hitta på härnäst och jag gjorde ett försök att läsa. Glädjen var total. Även om jag är långt i från den läshastighet jag är van vid så har jag lyckats läsa halva romanen och jag kan liksom inte sluta. Läslust har jag, det är bara min hjärna som inte orkar med.

2. Skriver så tangenterna glöder
Skrivlusten är det inte heller något fel på och det var nu dags att ta tag i nästa inlämning av manuset. Det var trögt att komma igång med planeringen, men när jag väl gjorde det gick det med en väldans fart. Jag har en bit kvar innan jag är klar med det som ska lämnas in, men det känns riktigt bra. Läs mer om det HÄR.
Nästa vecka när jag är klar med denna del tänkte jag berätta om vad det är jag skriver just nu. Jag har fått frågor om vilken genre jag skriver i och vad jag skriver på just nu. Inget gör mig lika glad som att få prata om skrivandet.

3. Känner mig lugnare
Även om jag lider av trötthet och har gjort det sedan en tid tillbaka känns det ändå som att det är lugnare. Kanske beror det på att jag "bara" pluggar heltid nu och är snällare mot mig själv eller så har jag slutat pressa mig själv lika mycket. Känns nästan lite för lugnt i bland och jag drömmer om saker jag vill göra. Jag vill uppleva saker, gå på ishockey, jobba, umgås och uppleva nya saker. Känns lite svältfött på det för tillfället, men jag håller tummarna för att det vänder och man kan känna en annan trygghet. Det positiva är trots allt att det har gett mig ett lugn efter allt slit.

4. Alla positiva och peppande kommentarer på bloggen
Ni alla är verkligen fantastiska. Är så glad över alla som engagerar sig i mina inlägg och skriver fina och peppande kommentarer. Är glad över att jag börjat blogga igen och nu har jag hängt i snart två månader. Det är så roligt att skapa inlägg och det är ännu roligare att läsa kommentarerna och peppen. Tänk vilka fantastiskt fina bloggvänner jag har. Att även få ta del av era fina bloggar är också härligt och ger en sådan energi. Tack för att ni finns.

5. Det är ljusare ute
Jag har den senaste veckan börjat längta enormt mycket efter våren. Jag vill ha ljuset. Jag vill ha färgerna och jag vill kunna gå ut utan att frysa. Det har varit härligt med snö och kyla denna vinter, men fy vad jag har frusit. Både ute och inne. Nu längtar jag efter vårjacka, fina blommor och ljusare kvällar. Jag längtar efter härliga promenader i solen och att kunna vara ute utan att ha skoteroverall på mig utan att frysa. Jag vill ha vår, helt enkelt! Som tur är börjar man märka att det blir ljusare ute och det ger mig energi.

***

Veckans mest kommenterade hittar ni HÄR

Veckans mest lästa hittar ni HÄR

Tack för denna vecka
Då blickar jag framåt igen och hoppas att nästa vecka även blir en bra vecka. Jag fortsätter på denna positiva bana för att kunna leva fullt ut. Positiviteten gör att livet blir enklare och den sprider sig vill jag lova. Ett leende är bättre alla dagar än sura miner. Nästa vecka tar jag mig an en ny fotoutmaning och den ser jag fram emot. Det är veckan innan det efterlängtade sportlovet för barnen och även om jag inte fåt något lov unnar jag dem det. Sedan får vi se vad det händer för roligt. Det är det som är tjusningen i livet, att vi aldrig vet vad som kommer härnäst. Jag är i alla fall redo för nästa vecka och bär positiviteten med mig.

Se det lilla i det stora och fokusera på det positiva, det gör livet lite enklare att leva.
Ta hand om er och försök fånga dagen så ofta det går.

Det har nu gått en tid sedan jag stressade klart med min uppsats och ramlade ihop som en liten blöt fläck. Bokstavligen gjorde jag inte det, men det har varit en kämpig tid bara för att återfå orken igen. Snart är det dags för inlämning igen och det känns konstigt.

I tre års tid har jag kämpat med varje inlämning. Jag har suttit sena nätter och långa dagar. Ibland har jag till och med skippat sömnen bara för att hinna i tid. Det har inte varit bra för mig och risken att halka ner i hålet igen är stor. Det är inget jag orkat tänka på under resans gång, men just i dag upptar det en hel del av mina tankar.

Inlämningen närmar sig
Det har känts som att jag haft lång tid på mig och jag har försökt vila för att orka. Jag har försökt göra andra saker som jag tycker om och nu sitter jag är med en inlämning på måndag och tenta nästa fredag. Tentan har jag inte ägnat en enda tanke och känner att går det så går det. Vad har hänt med mig egentligen?

Till inlämningen på tisdag, där jag ska ha 75% av mitt råmanus klart, är det desto viktigare. Jag har bestämt att om jag ska klara planen som jag satte upp från början ska jag ha skrivit tio kapitel till på tisdag och en teoretisk del om stilen i mitt manus. Jag har haft två månader på mig att göra detta, men jag har haft för mycket av annat att göra och sedan behövde jag bara få falla fritt ett tag. Det tog tid för mig att komma igång, men när jag väl kickade igång planeringen av manuset gick det av bara farten. Jag planerade till och med en del av nästa inlämning som är slutet av romanen. Sedan var det bara att börja skriva.

Varför är jag inte stressad?
Vanligtvis i denna situation brukar jag ha svårt att komma igång. Jag brukar göra allt annat än det jag ska och sedan hamna i ren panik på slutet bara för att kunna lämna in, men den här gången är det annorlunda. Jag har min planering. Jag skriver mina kapitel och de får ett eget liv som ibland bryter mot planeringen, men det är välkommet. Jag tror på att det blir bättre så. Man ska vara försiktig med att ha en för hård planering för då dödar man kreativiteten och skapandet.

Än så länge har jag hunnit med att skriva fem kapitel sedan i måndags och jag känner mig riktigt stolt över det. De resterande fem kommer inte att bli ett problem och jag sitter här med ett oroväckande lugn i kroppen. Det bådar inte gott och jag funderar på varför jag inte är stressad. Tidigare har jag alltid skrivit i ren förbannelse på slutet och hjärnan har varit helt borta för att komma på vad som ska hända härnäst. Vad är egentligen annorlunda nu än förra gången jag skulle lämna in?

Kanske slipper stormen den här gången
Detta skulle jag behöva analysera rejält, men jag är trött på analyser för tillfället och väljer i stället att njuta av lugnet. Det känns skönt i kroppen och jag hoppas innerligt att jag slipper stormen denna gång. Tänk att bara få skriva för att det är roligt. Njuta av att planeringen finns och kanske få komma till deadline och känna ett lugn. Mycket kan hända innan måndag och av erfarenhet vet jag att allt kan ställas på sin spets. Detta oroväckande lugn skrämmer mig en aning, men jag försöker låta bli att tänka på det. I stället gör jag det jag ska för det är det enda jag kan göra.

Det finns ett kanske i allting och kanske kan jag få slippa paniken på slutet denna gång. Har en aning om varför det känns lugnare denna gång och det beror inte alls på att jag är piggare. Jag tror det beror på att jag inte skriver en uppsats samtidigt, eller läser en tung kurs som kräver allt av mig. Inte heller stormar livet just nu och jag behövs någon annanstans. Det kanske bara är att njuta i stället av situationen. Jag tänker skriva på helt enkelt så får vi se vad som händer.