Ännu en ny vecka är här och jag känner att jag närmar mig någon typ av nystart. Jag behöver helt klart det och det har varit en skön tid för mig att få fundera på vad jag verkligen vill och få landa i livet. Välbehövligt och stärkande.

Suget efter att komma tillbaka till bloggandet är stort och jag har vänt och vridit på vad jag vill kan jag säga. Men som med allt nytänkande och omstarter tar allt lite tid. Förra veckan hade jag tänkt vara tillbaka helt här men det blev inte riktigt så för trots allt kommer livet emellan allt för ofta och det är först nu jag inser hur tuff hösten faktiskt var.

Ni som läst här ett tag vet att jag inte mått bra men när den man älskar mest av allt i hela världen mår dåligt så faller man ganska snabbt ner i avgrunden. Att vara mamma är en svår sak och när man ställs inför problem som man inte tror att man ska kunna lösa då är det lätt att man kämpar så hårt för att klara av situationen så att man helt tappar bort sig själv. Det var vad jag gjorde och nu när jag ser tillbaka på allt detta så inser jag vad vi gått igenom och hur nära varandra vi kommit. För det är när problemen kommer och man måste kämpa så hårt tillsammans som banden stärks. Att jag är en känslomänniska och kan leva mig in i andra människors känslor är tufft i många lägen och när det kommer till barnen så är de en del av mig, vilket gör känslorna väldigt starka.

Startar om allt och försöker komma vidare

I stället för att fortsätta leva i detta mörker vi tidigare har gjort har vi alla nu lyckats gå vidare. Det finns personer som man möter i livet som gör en väldigt stor skillnad och vi alla kan tacka för det. Ni som har tonåringar vet att vad som helst kan hända och det gäller bara att finnas där för dem och kriga. Är det något jag lärt mig av allt detta så är det att jag är starkare än vad jag tror och det hjälper att vara en jobbig, omtänksam jäkel som aldrig ger upp. För när allt rasade över oss fick vi inte ge upp och även om problemen vi haft kan ses som små i jämförelse med många andra problem man kan ha med tonåringar.

Tonåringar är jobbiga, energikrävande, roliga, intensiva, envisa och helt underbara. Efter allt vi kämpat för i flera månader har vi kommit så nära varandra, närmre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Vi kan prata om allt, även om mamma inte behöver veta allt så får jag veta väldigt mycket av vad som händer i hennes liv. Jag är oerhört tacksam för detta och känner mig hedrad över att ha en sådan fantastisk dotter som verkligen kan stå upp för sig själv och som är modig nog att ta för sig av livet. Att uppfostra en envis tjej med en mycket stark vilja är inte det lättaste men det skapar också en trygghet. Är det något jag vet så är det att hon vågar stå upp för sig själv och sina värderingar och det gör mig väldigt stolt.

Inga problem att det är måndag
Måndagar var förut en stor ångest för oss alla men nu fungerar det riktigt bra vilket gör att livet känns betydligt roligare. Att vi lyssnat på vad hon vill och brytt oss om hennes känslor så har vi kommit långt. Starkare, närmare och grymma tillsammans, det är så vi nu går vidare och framtiden ser lovande ut måste jag säga. Det har känts så dystert och uppgivet här och i livet men nu vill jag helt enkelt börja om och även om jag vet att problemen kan komma är jag trots allt redo att tackla dem. Bara vi gör det tillsammans.

Jag vill återigen få in viljan och positiviteten i livet och från och med denna vecka ska jag försöka vara mer närvarande, både här och i livet. Känner mig riktigt peppad måste jag säga och känner en stolthet över att vi kommit så långt tillsammans. Nu väntar en helt vanlig vecka och en annorlunda vecka då saker har förändrats men det ska jag berätta mer om senare.

Ha en fantastisk bra start på veckan.

Det allra viktigaste om man vill uppnå sina drömmar är att aldrig ge upp, att fortsätta kämpa trots att det är jobbigt och känns omöjligt. För vem vet vad som väntar bakom knuten och kan vi förlåta oss själva om vi sumpar den chansen vi faktiskt får?

Jag, precis som alla andra, drömmer om saker och ni som följt mig ett tag vet att jag drömmer om att bli författare. När jag för några år sedan drabbades av en utmattning hade jag precis skrivit klart min första roman. Utmattningen slukade mig och det var med en stor sorg jag fick acceptera att andra saker i livet blev viktigare för att kunna leva ett vanligt liv igen. Jag fick helt enkelt acceptera att det jag tyckte var allra roligast bara blev en börda för mig och la det helt enkelt åt sidan. Sedan blev det studier som tog all min tid, fullt upp med barnen och problem som slukade all min tid och det medförde att tiden inte räckte till för att jag skulle kunna fortsätta redigera klart mitt första lilla "barn".

Ett nederlag kan vara ett bränsle
Jag har alltid sett detta som ett nederlag och trots att jag i perioder verkligen har försökt ta mig an redigeringen så har jag inte lyckats hitta det fokus jag behöver för att genomföra det. Varför?
Det är något jag har funderat mycket på och ett tag funderade jag på om jag verkligen ville detta. Nu när jag studerar Kreativt skrivande är jag på helt rätt plats och jag har verkligen tagit tag i mitt skrivande på allvar, vilket gör mig riktigt glad. Det är det här jag vill göra och det har jag kommit till insikt med. Jag har till och med accepterat att annat skrivande kommer före just nu och det kanske finns någon mening med det också. Nederlaget blev mitt bränsle till att lära mig mer om ämnet och förhoppningsvis en dag klara det jag vill.

När jag nu startar vårterminen på universitetet vet jag att det kommer att bli tufft. Det är en stor uppgift som ska klaras av och jag har tidigare inte riktigt känt mig redo för detta på grund av min hälsa men nu tror jag ändå att det kommer att bli kul. Jag ska nämligen skriva ett helt manus fram till sommaren och då gäller det att vara effektiv. Än går det trögt men det går om man bara vill, om man bara försöker tillräckligt mycket.

Se framåt och ta det som det kommer
Idéer har jag inte ont av och tur är det för jag vet precis vad jag ska skriva under våren. Ett manus som kommer kräva en hel del för att det ska gå vägen och det kommer att krävas fokus. Tid för intensiv skrivtid och lite lugn och ro, vilket jag faktiskt hoppas och tror att jag ska kunna få nu när jag vågar blicka framåt igen. Jag kommer att ta det som det kommer och göra mitt allra bästa med de förutsättningar jag har och jag tänkte ta er med på den resan. Under fem månaders tid kommer jag att skriva på mitt manus och när jag kommer fram till juni ska det vara klart. Hur spännande är inte det?
När sommaren kommer har jag två manus klara och två manus att redigera. Det får mig att känna en enorm stolthet över mig själv för att jag faktiskt inte gett upp ännu, trots allt som har hänt.

Det är egentligen det allt handlar om, att inte ge upp sina drömmar för tidigt. För även om jag inte har kommit lika långt i dag som jag trodde att jag skulle göra så är det ännu inte försent. Det blir aldrig förför sent att våga tro på sina drömmar och göra någonting åt dem. Jag vet, det gällde bara att acceptera att det tar lite längre tid i bland. Jag vet inte hur det kommer att gå att skriva, jag vet inte om jag någonsin får mina böcker utgivna men jag tänker aldrig ge upp i alla fall. Skrivandet är min terapi, min kompis och det enda stället där jag kan få utlopp för mina livliga fantasier. Jag vore ingenting utan mitt skrivande och därför fortsätter jag så länge det behövs.

Ni som alltid har drömt om att börja skriva en roman, gör det!
Skriv en stund varje dag, skriv tio minuter eller en timme, det spelar ingen roll så länge ni bara skriver. Ju mer man skriver desto bättre blir man och ju mer man läser desto fler idéer får man. Det gör ingenting om det tar tid, för skrivandet är en av de roligaste sakerna som finns.

En vecka har nu passerat sedan jag publicerade ett inlägg här och aldrig tidigare har det känts som att jag tog mitt beslut i helt rätt tid. Det jag inte visste när jag bestämde mig var allt strul som skulle följa på portalen och just nu är jag oerhört tacksam över att jag sluppit allt detta men det väcker tankar, tankar om mitt fortsatte bloggande och hur det ska se ut.

Allt är inte klart ännu
I går började jag min femte termin på universitetet men jag gör det med blandade känslor. Efter en mycket tung höst då jag inte alls mått bra känner jag nu att det kommer i kapp mig. Tröttheten, uppgivenheten och framtidstankarna.
En sak är i alla fall säker och det är att jag vill fortsätta blogga. Jag har saknat att gå in här och skriva men jag har verkligen funderat på vad det är jag vill skriva om då jag kände att det spretade för mycket på slutet och att bloggandet kom för nära.
För nära inpå vissa saker i mitt liv som jag inte vill skriva om och som jag bestämt mig för att lämna utanför min värld.
Jag lider inte av något trauma från barndomen eller liknande men jag kände ett tag att jag skrev för skrivandets skull och det gjorde att jag inte kände mig ärlig mot mig själv, därför fick det vara bra.

Som tur är har denna vecka gett mig oerhört mycket att tänka igenom och även om allt inte är klart ännu så har jag kommit fram till väldigt mycket som jag vill ändra här för att just vara mer ärlig mot mig själv. För egentligen vill jag inte skriva om familjeliv, vardagsbekymmer och träning, det har jag så mycket av i mitt liv i alla fall och om jag bara skriver om allt detta försvinner den jag är helt och hållet. Mamma är jag dygnet runt på gott och ont, vardagsproblem har vi alla och vissa av de jag lider av kan jag inte skriva om för jag inte vill hänga ut familjen och träningen/cheerleadingen har tagit en ny vändning i mitt liv så den är inte lika roliga att skriva om heller. Detta tänkte jag skriva mer om längre fram men just nu räcker det så.

Vad tänker jag skriva om då?
Som jag nämnde innan så är jag inte helt klar i mina funderingar men jag vill gå min egen väg, precis som jag alltid gör. Vissa saker är inte lika viktiga för mig längre som de var för ett halvår sedan och det är nu jag har chansen att göra det jag verkligen vill. Det kommer fortfarande att vara Minas Värld ni besöker men Minas värld har förändrats och då behöver även bloggen följa med i det. Därför kommer jag att skriva en hel del om mitt skrivande, mina studier och jag kommer även att ägna mer tid åt mitt stora fotointresse. Mina djupa tankar och funderingar kommer ni inte undan och det är egentligen det som jag tycker är roligast med att blogga, att få skriva av sig om man funderar över något. Att peppa andra är något jag brinner för och även det följer mig genom livet och kommer självklart få sin plats här. När det kommer till utmattning och psykisk ohälsa kommer jag inte undan känner jag då det är en väldigt stor del av min värld men hur det kommer in eller om det blir som tidigare det vet jag inte ännu.

Det kommer helt enkelt bli mera jag i bloggen. Mitt skrivande, mina intressen men självklart kommer min familj vara med på ett hörn för de är mitt allt men jag orkar inte skriva om familjelivet med barn och allt vad det innebär utan jag kommer få in de i samband med skrivandet, fotograferandet och ställen vi besöker.

Det kommer mera
När jag drar igång med allt detta igen på riktigt vet jag inte ännu. Just nu måste jag försöka få till grunden för mina studier i vår och det tar sin lilla tid men jag kommer tillbaka, SNART!
Jag har så mycket att skriva om ska ni veta och så mycket jag vill berätta om saker i livet som tagit mig dit jag är i dag.
Har saknat bloggen denna vecka och nu tar jag nya tag.

Önskar en en fantastisk tisdag