Efter en mycket tuff tid och många toppar och dalar börjar jag sakta återvända till livet känns det som. Det som däremot är tufft att inse är att det tagit oerhört mycket på mig som person och vägen tillbaka är lång, eller rättare sagt så innebär vändningen att jag aldrig någonsin kommer tillbaka till det som varit och det kan samtidigt kännas skönt. För en månad sedan vågade jag knappt se framåt och levde en dag i taget vilket tärde oerhört mycket på mitt psyke men nu när jag sitter här och funderar på vad vi gått igenom så förstår jag att det kommer ta ett tag att få må fullt bra igen.

Barnen går alltid först
Jag vet vad jag har gjort de senaste fyra månaderna och jag vet även hur många gånger jag har varit på väg att ge upp men jag gjorde det inte. Istället la jag ner hela min själ i barnen och att de ska må bra och vad jag tappade på vägen kommer nu upp till ytan. Det jag däremot inser är att det har varit värt allt slit jag gått igenom, även om jag många dagar snubblar lite och faller ner igen för en liten småsak. Allt detta har gjort mig skör men ni vet hur det är, ni som har barn. Det finns liksom ingenting man inte skulle göra för sina barn och man slutar aldrig kampen för att de ska få må bra. Som förälder får man inte ge upp och tanken på att jag skulle ha gjort det skrämmer mig rejält. Vad hade hänt om jag gett upp?

Det har jag valt att inte tänka på för jag gjorde inte det för barnen går alltid först, vad man än måste offra på vägen.
Men vad händer då efter något sådant här, hur går man vidare?
Det är en bra fråga och det enda man kan göra är att vara glad över hur det är just nu och försöka se ljust på framtiden. För bakom molnen är himlen alltid blå och det gäller att se de små positiva sakerna i det gråa. Allt kanske inte kommer fungera prickfritt men vem är det som säger att livet är enkelt. Jag kan intyga att livet kan vara riktigt tufft och det som inte dödar oss det härdar oss. Ni ska veta att när jag mådde som sämst så trodde jag inte att jag skulle överleva den psykiska press jag var under men jag sitter trots allt här och jag andas. Har än en gång bevisat för mig själv att jag är starkare än jag tror.

Vad händer sedan?
Efter en enormt tuff tid behöver man helt klart läka och det tar tid, vilket man också måste låta det göra. Jag mår bättre i dag och det gör även min dotter. Vissa dagar strålar hon som solen men det tar jag inte åt mig äran för, det är någon annan som får henne att må så där bra men jag njuter kan jag lova. Hennes leende är det vackraste jag vet och ingen blir lika lycklig som jag när hon ler. Det lämnar mig i många tankar däremot men jag tar en dag i taget. Försöker ta hand om mig själv fysiskt men även psykiskt. Tillåter mig själv att vara ledsen och jag tillåter mig själv att vara glad för det är acceptabelt att inte alltid vara på topp. Det sköna bara är att inse att det jag trodde aldrig skulle ta slut blev något som numera fungerar bra men vissa dagar faller vi tillbaka. Det är så det är här i livet, vi måste ta det lite som det kommer och njuta av de bra dagarna. Ta hand om oss själva på de dåliga och låta de människor vi har i livet som vi mår bra av att umgås med få finnas med oss.

Den vetskapen bär jag för alltid med mig och jag är stolt över mig själv som orkat detta. Stolt över att ha klarat av mina studier vid sidan om allt detta jobbiga. Jag har klarat deadlines och till och med uppgifterna, vilket är lite svårt att ta in.
Nu hoppas jag bara att vi kan vända blad till en ny tid i livet där vi får må bra och kan LEVA. Njuta av sköna morgonpromenader i solen och bara kunna andas. Ta oss an det som komma skall och faktiskt se att vi löser saker, bara vi gör det tillsammans. Att stå så när en människa är det mest fantastiska som finns och det band jag har med henne går inte riktigt att förklara, det gör mig helt överväldigad över att jag får ta den platsen i hennes liv. Älskade unge!

Med detta välkomnar jag denna fredag men även den kommande helgen. Det ska bli skönt med helg med allt vad det innebär och nästa vecka väntar nya utmaningar i Växjö. Ha en fantastisk alla hjärtans dag alla fina!

Varför utsätter jag mig för detta gång på gång? Kan jag inte bara göra saker i tid och slippa den press jag i dag känner men mitt i allt detta får man vara glad för det lilla.

Vårterminen är i gång med full fart och jag har inte als hängt med. Jag hade svårt att komma igång och jag har haft stora problem att koncentrera mig på det jag faktiskt måste göra. Jag har tagit mig en och annan funderare över detta men jag kommer inte fram till något som är bra, därför får jag i stället bara göra mitt bästa. Försöka än en gång för att få det att fungera.

Inlämning i dag
I dag sitter jag är med andan i halsen och förstår inte alls hur jag ska hinna få in uppgiften. Den uppgift som ska lämnas in i dag, den uppgift på 5-10 sidor text som jag ska lämna in i dag och som ska vara något bra och tillföra mitt skrivprojekt något.
något för mina kurskamrater att kommentera men något som jag senare kan använda i min roman. Det jag började på för två veckor sedan men inte klarar av att göra för att hjärnan känns helt utbränd och inte kan prestera. Jag har satt mig och bestämt mig för att skriva flera gånger dessa veckor men det bara går inte och nu måste jag.

Nu sitter jag här med 4 sidor text och det måste jag ändå säga inte är helt fy skam men jag fick börja på ett annat ställe i romanen för att ens kunna skriva något. Jag är van att skriva från sida 1 men den här gången gick inte det och nu måste jag försöka få till något bra att lämna in i alla fall. Inte den bästa kombinationen att försöka vara kreativ och samtidigt vara pressad men jag har en förhoppning att kunna lämna in något i kväll i alla fall. Annars har jag hela natten på mig.

Se det positiva
Det jag trots allt måste se mitt i allt detta är att jag lyckades lämna in min uppgift med manusutkastet till den andra kursen och fick det i går godkänt av läraren. Fick massor med bra kommentarer som jag måste jobba lite med men nu är det på riktigt och nu måste jag verkligen göra detta. Som tur är använder jag samma projekt i båda kurserna för annars skulle det aldrig fungera men prestationsångesten är på topp. Läraren tror på min idé men jag har en hel del funderingar att göra. Måste nu försöka bli mer strukturerad och ge detta en chans för jag vill inte slänga bort detta helt.

Det är min tid nu och nu måste jag göra detta. Jag vill göra detta och ska jag någonsin nå någonstans med mina drömmar måste jag göra något åt dem. Ingen annan kan göra detta åt mig. dags att skaka i gång hjärnan ordentligt och göra det här.
Måste bara hitta flowet och drivet igen för då vet jag att jag faktiskt kan lyckas med detta.

Nu i sista stunden tar jag ett sista tag för att försöka få i hop något som går att läsa och som tar fram det bra ur mig.
Det blir inte enkelt men jag ska i alla fall göra ett försök. Önska mig lycka till!

Tänk om jag hade vetat om att det varit sista gången, hade jag tänkt annorlunda då eller hade jag känt annorlunda?

Allt roligt kan ha ett slut och det är så med allt här i livet. Vi stöter på stora framgångar och lycka för att sedan falla och tvingas inse att saker som man tidigare tyckte var roligt och stärkande i stället har blivit en belastning. Det är lite där vi varit under hösten och trots att vi tillsammans tog ett beslut vi trodde på så gick det inte hela vägen. Det är med en stor sorg vi konstaterar detta men nu måste vi gå vidare.

Beslutet om framtiden som cheerleader
I höstats skrev jag om att min äldsta dotter, som tävlat i cheerleading de senaste fem åren, och att hon var tvungen att ta en paus. Mer om det kan ni läsa HÄR. När vi nu kom tillbaka efter vilan och hon återigen skulle testa hur ryggen kände så blev det en stor besvikelse. De tårar jag såg just den dagen gör ont i hela själen måste jag säga och jag tror vi båda gav upp just då.
Smärtan var för stor i ryggen fortfarande och tankarna om att kunna komma tillbaka fullt ut i mars för att slutföra säsongen flög i väg långt i fjärran. Var det här slutet?

Den träningen lämnade vi hallen tidigt och med tunga fötter för jag tror att vi båda visste att det var över för denna gång. Det hon kämpat för och med hela hösten kom i kapp henne och beslutet vi behövde ta blev inte svårt. Ryggen håller inte och det är mentalt för svårt just nu för att kämpa för att komma tillbaka till något som bara blivit en belastning och som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Att man som femtonåring ska behöva ha så ont i ryggen är inte roligt och just nu är hennes hälsa det allra viktigaste. Även om det betyder att vi tar bort det som i flera år varit hennes allt.

Nöjda med ett vemod
Det slog mig när jag tänkte på detta här om dagen att den sista tävlingen vi fick se henne i var RM/SM och ju mer jag tänker på det inser jag hur stort det är att vi fått varit med om det. Hur glad jag är över att förra säsongen blev som den blev och att hon fick uppleva alla de där stora framgångarna för då visste vi inte att det skulle bli så här. Alla de där gulden med laget, alla minnen med kompisarna och alla glädjetårar vi fått dela. Nu blir det inte så mer, hon kommer inte tävla mer.

Självklart är det vemodigt att det skulle sluta så här och det tror jag vi båda känner för vi har verkligen levt i detta, vi har andats cheerleading i så många år nu och nu väntar nya utmaningar för henne. I dag åker hon med sitt lag och stöttar dem på tävling och jag tror verkligen att hon behöver det. Hon saknar tjejerna och vill så gärna stötta dem samtidigt som jag tror att hon måste få ett avslut. Ett riktigt avslut och inte ett tårfyllt lämnande av träningen och en sorg över att det är som det är. Vem vet om hon kommer tillbaka ett annat år men det är inget hon orkar tänka på just nu. Vi får i stället se fram emot yngsta dottern som ska tävla och kanske en och annan panikslagen tävling för mig i föräldralaget.

Avslutar på riktigt
Även jag får ett avslut i dag och kommer se tävlingen som jag tro blir hennes sista. Kanske hänger hon med laget flera gånger i år men det vet vi inte ännu och jag är på plats och hejar. Jag älskar cheerleading och jag älskar all dessa år vi har bakom oss. Vi har haft så kul och jag har fått dela detta med min älskade dotter, hur bra är inte det. Att vi har en till cheerleader i familjen gör det extra spännande och jag hoppas att även hon får uppleva allt som storasyster gjort, förutom skadan då.

Jag taggar alltså cheerleading hela dagen i dag, vad gör ni denna dag?

#personligblogg #cheerleading #cheerleader