Minna har varit en person som jag gått hand i hand med nu i snart sex månader. Vi har en bit kvar innan vi ska skiljas åt och tur är det. Vi är nämligen inte klara med varandra ännu och först måste jag rädda henne för annars kan hon inte fortsätta leva. Vill ni veta vem hon är?

Tidigare har jag skrivit om att komma ur skrivkrampen och Hur jag kommer på mina bokidéer.
Jag har fått många frågor om mitt skrivande och de har handlat om genre, om jag är utgiven och vad jag skriver just nu. Det senare är vad jag tänkte skriva om i dag och det finns inget roligare att diskutera och skriva om än vad man skriver just nu. Jag bubblar av idéer, men just nu måste jag göra klart detta och det gör jag mer än gärna. Det har varit tufft, men jag måste bara få ur mig denna berättelse.

Får jag presentera Minna
Hon är superkvinnan som klarar allt. Hon lever ett perfekt liv tillsammans med sin man Robert och sina två barn. De bor i en fin villa i Älvsjö. De jobbar hårt och barnen idrottar. Så långt lever de ett bra liv där de älskar varandra. De är framgångsrika. Gör allt för sina barn. Har många vänner. Liver livets glada dagar helt utan problem, men livet är inte alltid vad det ser ut på ytan.

Minna har ingen kontakt med sin mamma och hon försöker vara den mamma hennes egen mamma aldrig klarade att vara. Hennes mamma var intresserad av sig själv och alkoholen, medan Minna gör allt för att henne barn inte ska sakna något. Minna vill göra allt lite extra och det ska inte finnas någonting som någon ska kunna klaga på hos henne. Hon jobbar hårdast. Hon får alltid beröm. Hon stör sig på andra som inte jobbar lika hårt. Hon vill ha ett perfekt hem. Fina kläder och en tillvaro som andra ska kunna vara avundsjuk på. Dessutom kan hon inte säga nej.

Utmattad, eller vaddå?
Det är en rolig berättelse att skriva, men det finns mycket som har gjort denna berättelse svår för mig. Från början var Minna väldigt lik mig själv och det var den berättelsen jag skulle berätta. Hur hon vandrade rakt in i den hårda väggen utan att ens fatta det själv. Det blev för jobbigt för mig. Det gick inte att skriva den berättelsen och därför fick hon en trasig barndom, en mamma som inte bryr sig, kollegor som tror att hon är en maskin och många andra egenheter som jag aldrig någonsin haft i mitt liv. Hennes upplevelser och fysiska problem är likt mina, men i en roman måste allt ställas till det yttersta.

Det är en roman om utmattning. Det är om en helt vanlig kvinna som lever ett helt vanligt liv utan något att klaga på. Plötsligt går det bara inte längre och hon fattar ingenting. Hon skäms!
Jag vet precis hur det känns och därför har det varit jobbigt att skriva denna berättelse, men på något vis måste jag göra det. Jag vill göra det!

Lämnat in och fortsätter skriva
Jag läser den sista kursen i kreativt skrivande och detta är vad jag skriver i den kursen. En roman och det är en häftig känsla att se hur den utvecklas. I går lämnade jag in 75% av mitt råmanus och det var en skön känsla som spred sig i kroppen efter det. Jag överlevde den tuffaste biten av manuset och det är när döden visar sig i dörröppningen. Den delen av berättelsen var tuff att skriva och efteråt var jag helt slut. Då var jag nära sanningen och det var tufft att återuppleva det. Nu återstår slutet av berättelsen och jag kan säga att det finna många tuffa passageräven där som jag måste igenom, men jag är taggad.

Jag har ställt till det rejält för Minna och hennes familj. Innan jag är klar vill jag såklart se till att hon kan fortsätta leva. Det kanske låter konstigt, men när man skriver en roman finns karaktärerna nära hela tiden och även om man i vissa stunder inte gillar dem så kryper de på insidan och ber om att bli hjälpta.
När man är mitt uppe i skapandet av texten tänker man inte på vad som skrivs. Att sedan läsa igenom det man skrivet kan göra att man funderar en hel del. Har jag verkligen skrivit detta?

Vi fortsätter ett tag till
Minna och jag fortsätter att hänga med varandra ett tag till. Vi ska nå ända till slutet tillsammans och jag vet precis vad hon ska få uppleva, det vill hon inte missa. Om Minna någonsin kommer att få spridas och läsas av flera har jag ingen aning om i dagsläget. Jag tror att många skulle behöva få bekanta sig med henne däremot. Hon är en fin människa som inte alls förtjänar det öde hon utsätts för.

Jag ska göra mitt bästa för att göra det så bra som möjligt. Mer kan jag inte göra.
Vill ni veta mer om Minna eller berättelsen är det bara att ställa frågor?
Jag gillar att prata, diskutera och skriva om detta. På något vis tröttnar jag aldrig.

Att klara en sak och sedan ge sig på en annan skapar en del tankar. Det som började som en dröm och en rolig grej. Fortsatte med ett mål och sedan blev det inte riktigt enligt planen. Det blev inget misslyckande, men det blev inte som jag tänkt.

För ett tag sedan skrev Kamilla ett inlägg om att ta tag i sitt liv och att vi själva är ansvariga för att sträva efter våra drömmar. Detta inlägg fick mig att tänka och de senaste åren har jag drömt mycket om vad jag ska göra efter studierna. Tyvärr har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig, men det är aldrig för sent.

Fastna i det gamla och bekväma
För flera år sedan satt jag och tyckte att det var tråkigt. Att drabbas av tristess och att hamna i en ond spiral är inte bra. Då gäller det att göra någonting åt det för annars äter det upp oss inifrån och vi hamnar i på ett ställe där vi inte trivs. För vad händer om vi bara fastnar i det gamla och klagar för att vi inte gör det vi vill?

Jag vet vad jag vill och många gånger har jag fått höra att det är enkelt då. Visst är det skönt att veta vad man vill, men det gör inte situationen enklare. Mina drömmar är tydliga, men de blir aldrig uppfyllda och det är ingen annans fel än mitt eget. Det Kamilla skrev som fastnade hos mig var just det att det är vi själva som skapar oss förutsättningarna för att göra de förändringar vi behöver för att må bra. Ingen annan, bara JAG.
Allt handlar om att lyssna på sig själv och vara ärlig mot sig själva. Tack Kamilla för att du påminde mig om detta.

Vet vad jag vill
I flera års tid har jag vetat vad jag vill. Jag börjat en utbildning och åren gick, men drömmarna fanns kvar. Nu har jag klarat av utbildningen och kan snart plocka ut min examen. Jag är väldigt stolt över det och det har alltid varit en dröm för mig att studera på universitetet. Nu har jag gjort det och gör det fortfarande, bara för att pandemin kom och grusade min plan om att jobba nu. Drömmarna då? Jo, med en uppfylld dröm finns det ändå flera drömmar kvar och de har jag jobbat med under tiden. Ingen uppfyller mina drömmar om jag inte försöker själv.

Jag lever inte det liv jag vill, men jag väljer att inte klaga för jag har inte nått mitt mål ännu. Sista året har jag tvivlat mycket på om jag någonsin kommer att uppnå mina drömmar. Tvivlen har gnagt på mitt inre och skapat en osäkerhet om jag verkligen har det som krävs eller om jag bara plågar mig själv genom att prestera på topp. Kommer det räcka när det väl blir dags?
Det är underbart att veta vad man vill, men det skapar också prestationsångest och tvivel på om man helt enkelt kastar bort sin tid på något som aldrig kommer att ske.

Låt drömmarna leva
Att drömma är gratis och något vi bör göra. Det är härligt att drömma sig bort till ställen man aldrig har besökt, en tillvaro där man inte behöver oroa sig över pengar eller andra jobbiga saker. Visst ska vi låta drömmarna leva, men vi behöver också göra något åt dem. Våga för att vinna! Vem vet vad som finns där bakom hörnet. Det är ingen nyhet för någon som känner mig vad jag drömmer om. Jag vill vara självständig, vara min egen chef och jag vill skriva. Det är bara inte så enkelt!

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mina mål och drömmar, men hälsan har satt stopp och livet har fört mig i en annan riktning där jag har behövts mer. Jag har accepterat det, även om det har gjort att jag tvivlat på mig själv ånga gånger. Hur ska jag någonsin uppnå drömmen?
Den frågan har snurrat i mitt huvud länge och ett tag kändes allt bortkastat. Tiden jag lagt på att skriva. Studierna. Kampen i livet och tron på att jag någonsin ska lyckas. Har allt det varit bortkastat bara för att jag är löjlig och tror på att jag ska kunna uppnå något? Lilla jag! Tänk om jag inte har det som krävs...

Drömmar kan bli verklighet om vi bara försöker
Kanske är det så att vi aldrig uppnår vissa drömmar, men allt handlar om att försöka. Har man åtminstone försökt göra en förändring och strävat mot drömmar och mål. Då har man gjort betydligt mer än många andra. Man kan sträcka på sig och säga att man åtminstone har försökt. Men GE INTE UPP!

Tro på dig själv och dina drömmar. En dag kanske man sitter där och knappt kan tro att det är sant. Så kände jag när jag klarat mina studier och den känslan är svår att beskriva. Våga tro på dina drömmar. Inga drömmar är omöjliga förens det är bevisat att det inte går.

Vad vore livet utan positivitet?

Ännu en vecka har passerat i livet. Dagar läggs till månader och åren passerar. Jag brukar tänka att alla dessa år är erfarenhet som vi skapat oss och lever på i stället för att tycka det är jobbigt att bli äldre.
Det är nu återigen dags att blicka tillbaka på veckan som har passerat. Det har varit en skön vecka med mängder med skrivande. Manuset flyter på och det känns riktigt bra för en gångs skull. Annars har det mest varit skjutsning till träningar, svårigheter att veta vad vi ska äta på kvällen och en hel del tid tillsammans. Det tackar man aldrig nej till. Tröttheten har för mig varit påtaglig denna vecka, men jag tror att det beror på att inte mycket händer just nu.

Veckans fem positiva
Veckor som denna gäller det att gräva djupt för att hitta det positiva. Jag kan bara se tillbaka ett år i tiden och vips så sitter jag här med tusen saker som är positiva och som jag är tacksam över. Det är även de små sakerna i livet som räknas och all positivitet är bra.

Detta är vad jag kom fram till denna vecka:

1. Läser igen
Efter allt som varit med uppsats och avslutande av höstterminen gjorde att jag inte kunde läsa. Jag hade sett fram emot den där nya romanen av Emelie Schepp, men den har bara legat i min bokhylla en längre tid och hånat mig. Jag ville veta vad Jana skulle hitta på härnäst och jag gjorde ett försök att läsa. Glädjen var total. Även om jag är långt i från den läshastighet jag är van vid så har jag lyckats läsa halva romanen och jag kan liksom inte sluta. Läslust har jag, det är bara min hjärna som inte orkar med.

2. Skriver så tangenterna glöder
Skrivlusten är det inte heller något fel på och det var nu dags att ta tag i nästa inlämning av manuset. Det var trögt att komma igång med planeringen, men när jag väl gjorde det gick det med en väldans fart. Jag har en bit kvar innan jag är klar med det som ska lämnas in, men det känns riktigt bra. Läs mer om det HÄR.
Nästa vecka när jag är klar med denna del tänkte jag berätta om vad det är jag skriver just nu. Jag har fått frågor om vilken genre jag skriver i och vad jag skriver på just nu. Inget gör mig lika glad som att få prata om skrivandet.

3. Känner mig lugnare
Även om jag lider av trötthet och har gjort det sedan en tid tillbaka känns det ändå som att det är lugnare. Kanske beror det på att jag "bara" pluggar heltid nu och är snällare mot mig själv eller så har jag slutat pressa mig själv lika mycket. Känns nästan lite för lugnt i bland och jag drömmer om saker jag vill göra. Jag vill uppleva saker, gå på ishockey, jobba, umgås och uppleva nya saker. Känns lite svältfött på det för tillfället, men jag håller tummarna för att det vänder och man kan känna en annan trygghet. Det positiva är trots allt att det har gett mig ett lugn efter allt slit.

4. Alla positiva och peppande kommentarer på bloggen
Ni alla är verkligen fantastiska. Är så glad över alla som engagerar sig i mina inlägg och skriver fina och peppande kommentarer. Är glad över att jag börjat blogga igen och nu har jag hängt i snart två månader. Det är så roligt att skapa inlägg och det är ännu roligare att läsa kommentarerna och peppen. Tänk vilka fantastiskt fina bloggvänner jag har. Att även få ta del av era fina bloggar är också härligt och ger en sådan energi. Tack för att ni finns.

5. Det är ljusare ute
Jag har den senaste veckan börjat längta enormt mycket efter våren. Jag vill ha ljuset. Jag vill ha färgerna och jag vill kunna gå ut utan att frysa. Det har varit härligt med snö och kyla denna vinter, men fy vad jag har frusit. Både ute och inne. Nu längtar jag efter vårjacka, fina blommor och ljusare kvällar. Jag längtar efter härliga promenader i solen och att kunna vara ute utan att ha skoteroverall på mig utan att frysa. Jag vill ha vår, helt enkelt! Som tur är börjar man märka att det blir ljusare ute och det ger mig energi.

***

Veckans mest kommenterade hittar ni HÄR

Veckans mest lästa hittar ni HÄR

Tack för denna vecka
Då blickar jag framåt igen och hoppas att nästa vecka även blir en bra vecka. Jag fortsätter på denna positiva bana för att kunna leva fullt ut. Positiviteten gör att livet blir enklare och den sprider sig vill jag lova. Ett leende är bättre alla dagar än sura miner. Nästa vecka tar jag mig an en ny fotoutmaning och den ser jag fram emot. Det är veckan innan det efterlängtade sportlovet för barnen och även om jag inte fåt något lov unnar jag dem det. Sedan får vi se vad det händer för roligt. Det är det som är tjusningen i livet, att vi aldrig vet vad som kommer härnäst. Jag är i alla fall redo för nästa vecka och bär positiviteten med mig.

Se det lilla i det stora och fokusera på det positiva, det gör livet lite enklare att leva.
Ta hand om er och försök fånga dagen så ofta det går.