Knyter ihop berättelsen
Slutet! Hur svårt kan det vara?
Tydligen hur svårt som helst, i alla fall känns det så i dag.
Att slutföra något som man jobbat med ett tag känns svårt, även om jag vet precis när jag ska stätta punkt.
Jobbar för fullt på slutförandet av manuset. Jag har en plan och jag jobbar efter den. Vad som helst kan hända och så länge jag följer min plan kommer jag att nå i mål. Om jag bara kan få bort den ångest som trycker i bröstkorgen. Tidigare har jag berättat vad jag skriver om nu och det ska nu slutföras. Minna ska helt enkelt få ett slut.
Knyter ihop berättelsen
Jag visste att denna berättelse skulle bli jobbig att skriva, men med vetskapen att jag skrivit om det jobbigaste redan borde det bli enklare. Så blev inte fallet. Vad det beror på har jag ingen aning om, men att ha ångest när man ska skriva är inte gynnsamt. Orden fastnar. Handlingen stakar sig och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag vet hur det ska sluta för Minna och även om det finns en del elände hon ska komma igenom innan slutet så vet jag att hon måste få en ro.
Vad svårigheten beror på kan jag bara spekulera i. Antingen vill jag inte skiljas från min berättelse eller så har jag bråttom att slutföra den bara för att bli av med den. Även om jag blir klar blir jag inte av med den för då återstår redigering och då hinner man bli innerligt trött på hela berättelsen innan man är klar. Deadline väntar och det kanske är tur det för annars fick jag nog ingenting gjort. Önskar bara att jag för en gångs skull kunde får skriva i ett normaltillstånd utan ångest och totalt sönderfallande. Ja, jag överdriver en smula, men är man en sådan där svallande känslomänniska som jag så känns det precis så. Varför kan jag inte bara knyta ihop berättelsen och sätta punkt?
Sätta punkt är inte det enklaste
Jag kanske borde ha skrivit klart detta tidigare. Har trots allt vetat i flera månaders tid att manuset ska vara klart nästa vecka, men ändå sitter jag här i sista sekund som vanligt och våndas. Kanske är det min grej, att vänta in i det sista för att det ska bli så bra som möjligt. Önskar att jag kunde svara på det och samtidigt önskar jag att någon gång kan göra på ett annat sätt. Trots det sitter jag nu här och ska skriva minst 8 kapitel till på tisdag. Åtta planerade kapitel som avslutas med en befriande epilog. Det ska väl ändå inte vara så svårt?!
Jag inser bara att det där med att sätta punkt inte är det enklaste. Jag vill bli klar och jag SKA bli klar, även om jag måste sitta dag och natt. Mitt i detta byggs det upp en förväntning i skrivandet och jag dras hela tiden till att skriva. Jag vill ge Minna ett värdigt slut och kanske vill jag ge mig själv samma sak. Det har varit ett speciellt manus för mig att skriva, då det handlar om utmattning. Det har funnits stunder då jag ångrat mitt val, men nu vill jag bara bli klar och sätta punkt. Jag vet precis när punkten ska sättas, men först måste någon dö och sedan någon annan födas.
Jag vet inte riktigt vad jag skriver, men jag ska bli klar
I tunga skrivpass tappar man lätt tråden och vet knappt vad man skriver. Detta väljer jag att låta bli att tänka på för om man går tillbaka i texten under skrivandets gång är det lätt att fastna i en redigeringsprocess som tar alldeles för lång tid och då blir man aldrig klar. Därför nöter jag nu på och denna dag ska jag spendera sittandes på en stol med fingrarna på tangenterna. Det är kul samtidigt som det är betungande. Jag behöver all energi jag kan få just nu och jag längtar efter den där sista punkten. Den sista och befriande punkten som gör att jag är klar.
Snart, snart, snart! När jag är klar ska jag njuta och sedan är det dags att ta nästa steg. SÅ spännande!
