Slutet! Hur svårt kan det vara?
Tydligen hur svårt som helst, i alla fall känns det så i dag.
Att slutföra något som man jobbat med ett tag känns svårt, även om jag vet precis när jag ska stätta punkt.

Jobbar för fullt på slutförandet av manuset. Jag har en plan och jag jobbar efter den. Vad som helst kan hända och så länge jag följer min plan kommer jag att nå i mål. Om jag bara kan få bort den ångest som trycker i bröstkorgen. Tidigare har jag berättat vad jag skriver om nu och det ska nu slutföras. Minna ska helt enkelt få ett slut.

Knyter ihop berättelsen
Jag visste att denna berättelse skulle bli jobbig att skriva, men med vetskapen att jag skrivit om det jobbigaste redan borde det bli enklare. Så blev inte fallet. Vad det beror på har jag ingen aning om, men att ha ångest när man ska skriva är inte gynnsamt. Orden fastnar. Handlingen stakar sig och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag vet hur det ska sluta för Minna och även om det finns en del elände hon ska komma igenom innan slutet så vet jag att hon måste få en ro.

Vad svårigheten beror på kan jag bara spekulera i. Antingen vill jag inte skiljas från min berättelse eller så har jag bråttom att slutföra den bara för att bli av med den. Även om jag blir klar blir jag inte av med den för då återstår redigering och då hinner man bli innerligt trött på hela berättelsen innan man är klar. Deadline väntar och det kanske är tur det för annars fick jag nog ingenting gjort. Önskar bara att jag för en gångs skull kunde får skriva i ett normaltillstånd utan ångest och totalt sönderfallande. Ja, jag överdriver en smula, men är man en sådan där svallande känslomänniska som jag så känns det precis så. Varför kan jag inte bara knyta ihop berättelsen och sätta punkt?

Sätta punkt är inte det enklaste
Jag kanske borde ha skrivit klart detta tidigare. Har trots allt vetat i flera månaders tid att manuset ska vara klart nästa vecka, men ändå sitter jag här i sista sekund som vanligt och våndas. Kanske är det min grej, att vänta in i det sista för att det ska bli så bra som möjligt. Önskar att jag kunde svara på det och samtidigt önskar jag att någon gång kan göra på ett annat sätt. Trots det sitter jag nu här och ska skriva minst 8 kapitel till på tisdag. Åtta planerade kapitel som avslutas med en befriande epilog. Det ska väl ändå inte vara så svårt?!

Jag inser bara att det där med att sätta punkt inte är det enklaste. Jag vill bli klar och jag SKA bli klar, även om jag måste sitta dag och natt. Mitt i detta byggs det upp en förväntning i skrivandet och jag dras hela tiden till att skriva. Jag vill ge Minna ett värdigt slut och kanske vill jag ge mig själv samma sak. Det har varit ett speciellt manus för mig att skriva, då det handlar om utmattning. Det har funnits stunder då jag ångrat mitt val, men nu vill jag bara bli klar och sätta punkt. Jag vet precis när punkten ska sättas, men först måste någon dö och sedan någon annan födas.

Jag vet inte riktigt vad jag skriver, men jag ska bli klar
I tunga skrivpass tappar man lätt tråden och vet knappt vad man skriver. Detta väljer jag att låta bli att tänka på för om man går tillbaka i texten under skrivandets gång är det lätt att fastna i en redigeringsprocess som tar alldeles för lång tid och då blir man aldrig klar. Därför nöter jag nu på och denna dag ska jag spendera sittandes på en stol med fingrarna på tangenterna. Det är kul samtidigt som det är betungande. Jag behöver all energi jag kan få just nu och jag längtar efter den där sista punkten. Den sista och befriande punkten som gör att jag är klar.

Snart, snart, snart! När jag är klar ska jag njuta och sedan är det dags att ta nästa steg. SÅ spännande!

Vi vandrar runt i livet och möts av både med- och motgångar. Stora och små saker som gör oss till dem vi är. De senaste åren har jag jobbat hårt och jag har dragits nedåt av en rad olika saker, men jag tänker inte ge upp den här gången heller.

Ibland funderar jag på varför saker sker. Jobbiga saker som man bara måste gå igenom. Varför måste de hända mig? Tankar jag tror att många av oss känner med jämna mellanrum. De där jobbiga sakerna som bara verkar drabba oss och alla andra lever sina "perfekta" och enkla liv. Varför just jag?

Bryt ihop och kom tillbaka
Det finns många människor som har det sämre än jag och ibland kan jag bli arg på mig själv för att jag tycker det är jobbigt. Trots det har jag intalat mig själv att jag måste få känna det jag känner. Jag kan inte tänka på hur alla andra har det hela tiden. Jag måste ta hand om mig själv och de närmaste. Jag kan inte få dåligt samvete för att jag väljer att gå min väg och fokusera på mitt.

Allt för länge har det kommit saker som rycker mig tillbaka. Jag kämpar varje dag med mig själv och ibland känns det som att vi inte kommer överens. Jag och jag. Jag vill vara en person och innerst inne är jag en positiv människa som gillar att tänka framåt och vara optimistisk. Detta har kantats en aning och ju fler motgångarna blir desto mer tappar jag mig själv. Ibland undrar jag varför saker händer mig. Är det ett sätt att testa hur stark jag är? Är det ett sätt att se hur mycket jag klarar av innan jag rasar ihop helt?
Jag har rasat ihop många gånger, men av någon anledning har jag lyckats resa mig och kommit tillbaka.

Dags att sträva uppåt och framåt
Ingenting i livet är evigt. Det kan låta jobbigt, men det är sant.
I motgångarna brukar jag tänka på just det. I våras när vi hade det som värst här hemma tänkte jag på det. Tänk att vi en dag skulle sitta här och titta tillbaka på hur det var då och se att vi klarade även det. Visst bröt vi ihop många gånger, men här står vi och vi är starkare. Vissa saker i livet sker av en anledning och det är först efteråt vi vet vad den anledningen var. Kanske var det för att visa att vi är starkare än vi tror eller så var det för att visa oss att runt hörnet finns det något bättre. Kom ihåg att det bästa i livet har inte hänt än!

Jag tycker nu att det är dags för mig att ta nästa steg. Att bryta ihop är nödvändigt och ibland kan det vara bra att känna att man får vara svag. För ingen kan vara stark hela tiden och att våga visa sig svag är också en styrka. Varje gång jag tillåtit mig själv att bryta ihop har alltid en vilja av stål växt fram. Den viljan att visa hela världen att jag är så mycket mer än vad jag har blivit. Eller egentligen struntar jag helt i vad världen tycker så länge jag känner mig stolt över mig själv. Jag är ingen loser som jag intalar mig själv ibland, jag kan så mycket mer än vad jag egentligen visar. Kanske är det nu dags att verkligen bryta ihop och komma tillbaka en gång för alla.

Jag tycker att vi säger så...
Det är som att det sätter sig en liten djävul på min axel och manar mig framåt. Tankarna växer fram och just då vill jag vara mitt allra bästa jag. Jag vill göra det jag ska, klara mina mål och visa mig själv att jag kan. Någonstans där inne finns det en tro på att jag faktiskt ska lyckas nå mina drömmar en dag, även om de trycks längre fram. Det är bara jag, ENBART JAG, som kan göra någonting åt det. Jag vill göra någonting åt det. Inte tänker jag bara sitta här med tårar i ögonen bara för att livet gett mig prövningar. Jag ska visa livet att jag inte tänker GE UPP. Jag tänker kämpa.

Jag vet att motgångarna kommer och ingen vet vad framtiden har att ge oss. Mycket har vi fått gå igenom, men tittar man riktigt noga finns det så mycket fina saker som kommit till på vägen. Personer som gjort oss glada. Nya utmaningar vi klarat av. Alla dessa saker gör att vi kan se att det finns även lycka mitt i allt annat. Det stärker mig och får mig att starta om igen. All denna tid och energi som har gått åt till allt jobbigt den kanske någonstans därinne stärkt oss och gjort oss modigare och tuffare. Efter allt som varit är jag redo att ta mig an livet. Jag vet att jag är mitt i en en stor prövning och hur den ska sluta har jag ingen aning om. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva och sträva uppåt.

Från och med i dag tycker jag att vi säger så att nu ska det levas. Inte lätt i dessa tider, men i alla fall måste man göra ett försök och jag är än en gång villig att göra mitt allra bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Tack ni fantastiska läsare för att ni följer min resa genom livet. Många gånger får ni mig att sträva framåt med era fantastiska kommentarer. TACK!

Det blir inte alltid som man tänkt sig!
När jag nu kliver n i en ny vecka bär jag med mig den tanken och jag väjer att attackera den på mitt sätt. Jag vägrar att låta motgångarna vinna och därför gör jag ett nytt försök genom att kicka igång en ny vecka.

Som jag har varit taggad att blogga, fotografera och ta mig an uppgifterna i skolan. Sedan kom det något som kastade ner mig i gyttjan och nu ska jag ta mig upp igen. Jag drivs av något i livet som gör att jag aldrig ger upp och det är vad som räddat mig många gånger. Visst har jag dagar då jag helst av allt vill ligga kvar i sängen, men vad är det för liv att leva?

Ny vecka och en omstart
Redan förra veckan kände jag att jag behövde komma igång igen och jag hade många tankar om att Sluta med slöandet. Jag slöade inte direkt under förra veckan och jag hann med mycket. Tyvärr fanns det inte så mycket tid över till bloggandet och den positiva listan utgick än en gång. Kanske är det dags att fundera på hur denna lista ska göras om. Den ska inte försvinna för positiviteten behövs, men just nu känns det som att den blir framtvingad. Kanske får bli min nya grej i april, att köra på positiva söndag i stället... vem vet?

Denna vecka startar jag om igen och tack vare lite roliga saker som jag gjorde förra veckan har jag kommit på att det är dags för en omstart. Mer om denna omstart tänkte jag skriva om i morgon för det kräver lite extra utrymme. I stället tänkte jag i dag inviga denna nya vecka med att skriva klart min tredje roman. Sedan ska jag inleda en ny kurs i kriminologin och sedan blir det påskfirande. Jag kickar igång veckan med en omstart helt enkelt.

Förra veckans godsaker
Det blev mycket mat och fika förra veckan och även om jag inte skrev så mycket här så fanns det saker jag är lite extra glad över. Vi firade Olivia som fyllde 11 år med både bowling och mat, jag lämnade in min uppgift till kriminologikursen, vi tog en tur till Stockholms City där vi njöt av det fina vädret och åt på Vapiano. Tid med barnen var precis vad jag behövde och när helgen kom hade jag ett efterlängtat möte.

Man vet vilka ens vänner är när det kan gå flera år utan att man ses. När man väl ses känns det ändå som igår och tusen saker har hänt. I lördags träffade jag en av mina barndomsvänner och det var ett kärt återseende. Vi har känt varandra sedan vi var sex år gamla och det var oerhört kul att ses igen.

Som ni förstår blev det en vecka där allt hända eller i viss stunder då ingenting hände. Känner hur min rastlöshet äter upp mig och jag bara måste ta mig för med saker för att inte bli galen. Nu väntar en vecka där jag kommer att vara fullt sysselsatt och det passar mig perfekt.

Vad hittar ni på i veckan? Har ni några roliga påskplaner?