Bäst när jag mår sämst

Vårterminen är officiellt över. Betygen är satta och det finns inte mycket mer att göra. Responserna är mottagna och det skapar reflektion över mitt skrivande. Kanske finns det något där trots allt att bygga vidare på.

Att skriva är för mig något jag måste göra. Det får mig att må bra och jag tycker om när jag hamnar i ett flow och låter omvärlden försvinna. När jag under slutet av vårterminens kurs i kreativt skrivande hamnade i svårigheter fick det mig däremot att tänka på mitt skrivande på ett annat sätt.

Tufft men en bra insikt
Jag har hela vårterminen kämpat med att hålla huvudet över vatten ytan och jag har tidigare skrivit om min ångest över att terminen inte blev den bästa. Det skulle bli min bästa termin men det blev bara en lång ångest och tidspress att klara av att skriva ett helt manus under terminen. Flera gånger tänkte jag ge upp för att jag inte orkade men det gjorde jag inte. I stället kämpade jag på och följde min planering. Många gånger var det tur att jag hade den för annars hade det inte blivit något berättelse alls.

Trots alla hinder och bakslag gjorde jag det. Jag lyckades skriva klart slutet av berättelsen under stor press och när jag lämnade in den sista delen kände jag mig allt annat än stolt. Det blev ett slut men det blev ett slut som jag tvingade fram. När jag tryckte på skicka in andades jag ut och inväntade lärarens respons. Där och då orkade jag inte bry mig och jag vara bara glad att jag orkat skriva något och skickat in. Responsen kom redan dagen efter och jag öppnade dokumentet med en stor försiktighet. Det hade varit tufft att skriva men kunde det bli bra ändå?

Bästa jag skrivit
Responsen från läraren fick mig att le. Jag började sakta läsa vad han skrivit och där och då insåg jag att jag kan skriva. Trots den enorma press jag varit under hade jag lyckats skriva ett riktigt bra slut som var väl gestaltat. Det var spännande och hade allt som en thriller ska ha. Jag började nästan gråta. Stoltheten jag kände då visste inga gränser och det fick mig att fundera en hel del på mitt skrivande. Kunde det verkligen vara så att när jag trodde jag skrev som bäst då svamlade jag för mycket och när jag pressade mig själv att skriva så skrev jag det bästa någonsin. Hur ska man ta till sig det?

Jag skriver alltså som bästa när jag mår som sämst. När jag har fullständig panik över att inte kunna skriva och när deadline närmar sig. Det är en tuff insikt. Ska jag skriva bra och må lika dåligt blir det tufft att prestera. Trots det har jag lärt mig mycket om mig själv under denna process och i framtiden vet jag om jag bara planerar ordentligt kommer jag att kunna skriva även om jag tror att det inte går. Jag behöver inte ha ångest för att prestera bara jag ser till att jag skriver även om jag inte tror att skriver bra.

Jag ger mig själv en klapp på axeln och känner mig oerhört stolt över vad jag presterat. Trots allt har jag skrivit ett helt bokmanus. Jag trodde inte att det var möjligt på bara några månader men det går om man bara kämpar på och skriver. För mig är detta en stor bedrift och även om jag tidigare skrivit ett manus så är detta manus något speciellt. Stoltheten är total. NU ska manuset få vila ett tag och även jag. Sedan blir det redigering och förhoppningsvis kan jag bli klar med det under sommaren och kanske kunna låta det få singla i väg för att prova sina vingar i den tuffa bokbranschen.