Att klara en sak och sedan ge sig på en annan skapar en del tankar. Det som började som en dröm och en rolig grej. Fortsatte med ett mål och sedan blev det inte riktigt enligt planen. Det blev inget misslyckande, men det blev inte som jag tänkt.

För ett tag sedan skrev Kamilla ett inlägg om att ta tag i sitt liv och att vi själva är ansvariga för att sträva efter våra drömmar. Detta inlägg fick mig att tänka och de senaste åren har jag drömt mycket om vad jag ska göra efter studierna. Tyvärr har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig, men det är aldrig för sent.

Fastna i det gamla och bekväma
För flera år sedan satt jag och tyckte att det var tråkigt. Att drabbas av tristess och att hamna i en ond spiral är inte bra. Då gäller det att göra någonting åt det för annars äter det upp oss inifrån och vi hamnar i på ett ställe där vi inte trivs. För vad händer om vi bara fastnar i det gamla och klagar för att vi inte gör det vi vill?

Jag vet vad jag vill och många gånger har jag fått höra att det är enkelt då. Visst är det skönt att veta vad man vill, men det gör inte situationen enklare. Mina drömmar är tydliga, men de blir aldrig uppfyllda och det är ingen annans fel än mitt eget. Det Kamilla skrev som fastnade hos mig var just det att det är vi själva som skapar oss förutsättningarna för att göra de förändringar vi behöver för att må bra. Ingen annan, bara JAG.
Allt handlar om att lyssna på sig själv och vara ärlig mot sig själva. Tack Kamilla för att du påminde mig om detta.

Vet vad jag vill
I flera års tid har jag vetat vad jag vill. Jag börjat en utbildning och åren gick, men drömmarna fanns kvar. Nu har jag klarat av utbildningen och kan snart plocka ut min examen. Jag är väldigt stolt över det och det har alltid varit en dröm för mig att studera på universitetet. Nu har jag gjort det och gör det fortfarande, bara för att pandemin kom och grusade min plan om att jobba nu. Drömmarna då? Jo, med en uppfylld dröm finns det ändå flera drömmar kvar och de har jag jobbat med under tiden. Ingen uppfyller mina drömmar om jag inte försöker själv.

Jag lever inte det liv jag vill, men jag väljer att inte klaga för jag har inte nått mitt mål ännu. Sista året har jag tvivlat mycket på om jag någonsin kommer att uppnå mina drömmar. Tvivlen har gnagt på mitt inre och skapat en osäkerhet om jag verkligen har det som krävs eller om jag bara plågar mig själv genom att prestera på topp. Kommer det räcka när det väl blir dags?
Det är underbart att veta vad man vill, men det skapar också prestationsångest och tvivel på om man helt enkelt kastar bort sin tid på något som aldrig kommer att ske.

Låt drömmarna leva
Att drömma är gratis och något vi bör göra. Det är härligt att drömma sig bort till ställen man aldrig har besökt, en tillvaro där man inte behöver oroa sig över pengar eller andra jobbiga saker. Visst ska vi låta drömmarna leva, men vi behöver också göra något åt dem. Våga för att vinna! Vem vet vad som finns där bakom hörnet. Det är ingen nyhet för någon som känner mig vad jag drömmer om. Jag vill vara självständig, vara min egen chef och jag vill skriva. Det är bara inte så enkelt!

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mina mål och drömmar, men hälsan har satt stopp och livet har fört mig i en annan riktning där jag har behövts mer. Jag har accepterat det, även om det har gjort att jag tvivlat på mig själv ånga gånger. Hur ska jag någonsin uppnå drömmen?
Den frågan har snurrat i mitt huvud länge och ett tag kändes allt bortkastat. Tiden jag lagt på att skriva. Studierna. Kampen i livet och tron på att jag någonsin ska lyckas. Har allt det varit bortkastat bara för att jag är löjlig och tror på att jag ska kunna uppnå något? Lilla jag! Tänk om jag inte har det som krävs...

Drömmar kan bli verklighet om vi bara försöker
Kanske är det så att vi aldrig uppnår vissa drömmar, men allt handlar om att försöka. Har man åtminstone försökt göra en förändring och strävat mot drömmar och mål. Då har man gjort betydligt mer än många andra. Man kan sträcka på sig och säga att man åtminstone har försökt. Men GE INTE UPP!

Tro på dig själv och dina drömmar. En dag kanske man sitter där och knappt kan tro att det är sant. Så kände jag när jag klarat mina studier och den känslan är svår att beskriva. Våga tro på dina drömmar. Inga drömmar är omöjliga förens det är bevisat att det inte går.

Att ha barn är det mest fantastiska som finns i livet, men det är också det jobbigaste och mest krävande vi utsätter oss för. Vi ska gå igenom mycket och många stunder får vi fundera på vad vi gett oss in på.

Den dagen de föddes var de bästa dagarna i mitt liv och det skapades en mening jag inte trodde fanns. Sedan dess har mycket hänt, både bra och dåliga saker. Roliga och sorgliga. Tuffa och glädjefyllda. Det är livet som passerar och vi måste genomgå ett antal saker för att komma vidare. Sedan kommer den de där stunderna med lycka som är värt allt slit. De stunder då det känns som att solen skiner varje dag.

Att inte tro att man ska orka
Ni som har barn ni vet precis hur det är. Ingenting är så rosenrött som man trott och när barnen blir större inser man att det inte var så jobbigt med småbarn trots allt. Eller visst var det jobbigt, men jag hade en väldans tur och hade världens snällaste bebisar. Sedan kommer trotsålder, elaka människor i skolan, magsjuka, vab, problem med kompisar och en rad andra svårigheter som ett barn går igenom bara för att finna sig själv och växa upp. Kan lova att jag upplevt många stunder där jag velat ge upp och säga upp mig som mamma. Bara få vara ifred och slippa ansvaret.

Min ork har inte räckt till och att få en stund där allt bara fungerar har många gånger inte funnits. Jag har funderat på vad som är värst. Förpubertet eller tonår. Ohälsa eller trots. Hjärtesorg eller utmattning.
Det blir som pest eller kolera till slut och man vet inte åt vilket håll man ska vända sig för man får inte ge upp. Orken finns inte och man vill ge upp, men man får inte. Aldrig någonsin får man överge sina barn bara för att det blir lite jobbigt. I stället gäller det att kriga på för det finns en tid då man kan se tillbaka på saker och le.

Behövs för att komma vidare
Vi alla går igenom svårigheter och vi alla upplever olika svårigheter. Vi reagerar på olika sätt och det måste vi få göra. Ingen är den andra lik och vi måste acceptera att alla är olika.
Sista året har jag gett upp flera gånger och brutit i hop för att jag inte trodde att de skulle bli bättre någon gång. Jag försökte peppa andra med att allt inte är evigt och inget elände varar för alltid. Vet inte om jag vissa dagar trodde på det själv, men när jag nu ser tillbaka på allt som var inser jag att jag hade rätt. Det var inte för evigt och nu är vi här.

Kanske var det just detta vi behövde gå igenom för att komma vidare. För att hitta sig själv och inse att man är bättre utan vissa saker, men även för att inse att det finns någonting mycket bättre på andra sidan. När mognaden gör så att man tar kloka beslut och till slut hittar rätt. Då kommer det ett leende bakom alla tårar. Det leende som gör att det är värt allt slit. Det är då jag inser att allt jag gör för mina barn är värt det, bara för att få se dem LE. Bara för att få se dem lyckliga. Ingenting i livet är lika fantastiskt som att höra sina barn berätta om hur lyckliga de är och hur glada de är över att vara där de är just nu. Då glömmer man allt annat och ler tillsammans med dem.

Utmaningar kommer och går
Självklart tar inte ett leende bort allt det jobbiga och nästa dag kan trotsen ta över helt och man känner sig lika maktlös och orkeslös igen. Utmaningarna kommer oavsett om vi vill det eller inte och det är en del i att ha barn. Vi utsätts för prövningar vi aldrig någonsin visste att vi hade varken kunskap eller ork att klara av, men vi gör det bara för att vi älskar våra barn. Det är just då vi måste komma ihåg de där dagarna när barnen ler. De där dagarna då det känns som att solen skiner och allt är underbart. De dagarna får oss att orka ännu lite till. För det där de dagarna som visar oss det fina i livet. Meningen med att just vi skulle få dessa barn att vårda och göra till självständiga individer. När jag tänker så skapas en rysning genom hela kroppen och jag kan inget annat än att le tillsammans med dem. De är verkligen det bästa jag har i livet, även om de driver mig till vansinne i bland!

Ålder är bara en siffra, det har jag fått höra många gånger och det skapar en del funderingar. Hur gammal är jag egentligen? Att vara en viss ålder är en sak, men att känna sig som en annan ålder är en helt annan.

Jag har uppnått en ålder där jag inte bryr mig om vad andra egentligen tycker om mig. Visst bryr jag mig, men inte som jag gjorde när jag var yngre. Jag har ändå känt många gånger att jag inte passat in och att jag varit på fel plats. Detta har gjort att jag inte kan vara mig själv och med åldern har jag helt enkelt valt att gå min egna väg och vara som jag vill vara. Vad spelar åldern för betydelse då?

Vuxen, ja visst!
Åldersmässigt är jag vuxen alla dagar i veckan. Jag har ingen åldersnoja, förutom att jag tycker att jag inte kommit någonstans yrkesmässigt i mitt liv. Annars har jag klarat av en hel del och att se hur barnen blir större är en häftig grej att uppleva. Ibland känns det som att barnen blir äldre, men jag själv har stannat. Jag brukar skoja om att jag stannade vid tjugofem eller max trettio och det är ungefär så gammal jag känner mig. Det stämmer inte alls med verkligheten bara.

Jag trivs i den åldern jag är och har inga problem med den, men det är en konstig känsla att känna sig yngre. Stannar man på något vis i en viss ålder eller hur fungerar det egentligen? Åren går, men vi stannar upp och är en annan ålder. Visst är jag vuxen och beter mig vuxet, i alla fall för det mesta.

Att vara som man är
Det här med att vara vuxen är viktigt och man måste kunna bete sig för att ta tag i allvaret. Däremot måste man kunna släppa allt det där ansvaret u bland och bara vara. Jag kan vara både och kan jag ärligt erkänna. Jag kan umgås med mig sextonåriga dotter och vi kan bli hur tramsiga som helst. Visst är hon ganska mogen för sin ålder, men jag har inga problem att vara på hennes nivå. Vi tänker lika måna gånger och det kan sluta i skrattanfall och en sådan frispråkighet så vissa vill gå och gömma sig. Är man fortfarande vuxen då?

Jag tror man måste få vara som man är. Bete sig som man vill, men självklart ta sitt vuxna ansvar. Man får vara hur barnslig man vill och jag tror att det förgyller tillvaron. Att bara få vara som man är utan några krav, utan ansvar och en norm för hur man bör bete sig vid en viss ålder. Jag må vara vuxen och passerat en viss ålder, men det betyder inte att jag kan ha roligt och bjuda på de tokigheter jag ställer till med. Tror säkert att många människor kan tycka att jag är tramsig i bland, men i bland bara tröttnar jag på att vara korrekt och som man ska vara. Tror att jag mår betydligt bättre om jag bara får släppa på allt ibland.

Min riktiga ålder?!
Den har jag ingen aning om och egentligen spelar det ingen roll. Vissa dagar känns det som att jag är hundra år, andra dagar är jag tjugofem och full av liv och äventyrslystnad. Det är nog bara så livet är och det gäller att våga vara den man är. Tramsig eller inte. Vi överhopas med ansvar ibland och måste få släppa på spärrarna och bara vara. Hur vi gör det är upp till oss själva. Mental ålder, riktig ålder eller vad man vill kalla det. Så länge man kan vara sig själv så spelar det ingen roll.