Tiden går fort när man har roligt och i dag firar jag att jag ännu inte gett upp. I början av detta året var det när att jag la ner allt men sakta men säkert har jag återvänt även om det är mindre än tidigare. Ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

I dag är det fem år sedan jag började blogga. Med en stapplande start på blogg.se tröttnade jag och startade nytt här på Nouw. Nu har jag varit här i några år och jag har inga planer på att byta. Förra året var mitt bästa bloggår, läs om det HÄR, och tyvärr kan jag inte säga att detta år varit lika bra men det gör ingenting. Det är bara att gilla läget och ta nya tag.

Samma men ändå olika
Efter en stökig början på året och väldigt lite bloggande under våren funderade jag länge på om jag ens skulle fortsätta. Det tog för mycket av min energi och jag gjorde ett aktivt val att låta bli helt under en period. Jag bloggade när jag hade lust och även om det resulterade i att läsarna försvann en efter en så var det nödvändigt. Jag behövde fokusera på det riktiga livet i stället för något annat. Däremot skapade det många tankar. Skulle jag fortsätta som vanligt eller ändra något...

Jag kom fram till att jag inte kunde fortsätta skriva som förut då mitt mående involverade hela min familj och att skriva om barnen på det viset ville jag inte göra. I stället fick jag fundera på vad jag helst ville skriva om och då blev det helt plötsligt roligare. Skrivandet, studierna, fotografering, resor och mina skruvade tankar var det som blev kvar. Min rastlöshet och mitt psykiska mående kommer in där också men när jag inte kan förklara varför jag mår som jag gör utan att hänga ut andra hamnar det utanför. I framtiden kommer jag säkert skriva mer om det men just nu orkar jag inte skriva om det för det gör mig bara negativ. Min blogg ska inte bara vara negativ och jag vill sprida glädje och inte pessimism.

Fem år och jag fortsätter
Att ha gjort detta i fem år har gett mig mycket. Jag har stiftat nya bekantskaper genom bloggen och jag har upplevt mycket. Även om jag stått en bit utanför bloggandet ett tag så finns det alltid där och jag tänker inte ge upp det. Det ger mig mycket och många gånger har det fungerat som en terapi. Det jag tycker är roligast just nu att skriva om är mitt skrivande, min process och mina tankar kring det så därför blir det mycket sådant. Jag hoppas ni vill fortsätta följa mitt bloggande för jag tänker inte ge upp. Det kanske inte kommer lika många inlägg längre men hälsan måste i alla lägen gå först.

Firar mina fem år och hoppas på många fler år.

Storm. Kaos. Sorg. Förtvivlan och ett hopp som försvinner. Ska det någonsin bli bättre? Ska vi överleva denna storm? Men vad händer sedan, när allt bara mojnar?

Vid ett flertal tillfällen de senaste åtta månaderna har jag gett upp. Slutat tro att något ska bli bättre och bara försökt ta en dag i taget. Jag har tagit duster. Jag har tagit strider och som vi har kämpat men allt är inte evigt, även om det känns så när det är som värst. Frågan är bara vem man bli efter allt detta?

En storm går alltid över
Att allt inte är evigt är svårt att tro när man är mitt uppe i jobbiga saker. Man kämpar på och när man tror att det ljusnar och går åt rätt håll blir det bara värre. Hoppet försvinner och man vill bara fly från allt. Hitta en tillvaro som är problemfri och bara få vara i fred. Jag har upplevt hopplösheten men mitt i allt elände fanns ändå tanken på att en dag kunna se tillbaka på det jobbiga och veta att det gick över. Det jag däremot kände när det värsta var över var bara en stor tomhet.

Mitt i allt kämpande tappade jag bort mig själv. Mina behov var borta och jag levde enbart för andra. Jag gick upp på morgonen och önskade mig en dag utan tårar, en dag utan bekymmer och oro men framför allt önskade jag en dag där jag bara kunde få göra något roligt utan att må dåligt. Det jag kom fram till bara var att jag inte längre visste hur man hade roligt. I en lång radda av försöka att ha kul återvände jag hem och funderade på om jag verkligen hade haft kul. Visst gjorde jag roliga saker men oron fanns där hela tiden att något skulle skita sig. Det går inte att leva så.

Samla upp det som blir kvar
Vem blev jag då när den värsta stormen var över? Ett oroligt vrak som inte kan njuta av de bra stunderna. Ett kontrollfreak som måste veta att människor i min närhet mår bra hela tiden. En liten spillra som försöker leva med det faktum att när stormen gick över förändras man en hel del. Däremot gäller det att lära sig att leva igen. Samla upp det som blir kvar och se tillbaka på den tiden då det var värst och inse att det trots allt gick över. Det värsta är bara att man hela tiden tror att det ska bli likadant igen för att man bygger upp någon typ av katastroftänk som inte är vettigt.

Jag samlar upp det som är kvar och vägrar fortsätta vara en spillra. I stället ska jag försöka se det som är bra och att se sina nära och kära gå vidare och må bättre är den bästa medicinen i världen. Jag får stå ut en aning med att vara en liten spillra för jag tror att det går över bara jag ser att saker faktiskt löste sig till det bästa trots allt. Men det är tufft! För när stormen är över förändras man och ingenting blir likadant igen. Det behöver inte betyda att livet bli sämre. I stället kanske man kan njuta lite mer och lära sig att uppskatta de bra stunderna utan att oron äter upp en inifrån.

Jag tar därför klivet. Den värsta stormen är över och jag får acceptera den jag är efter stormen för jag har inget val. I stället gäller det att ta lärdom av det som varit och gå vidare. Inget vara för evigt, inte ens livet så det gäller att ta vara på det.

Det är helt fantastiskt på alla sätt med sommarlov men det skapar också en oro i min kropp. För mycket tid att tänka och alldeles för många stunder att bara fundera på vad man ska hitta på härnäst. Varför är det ett stort problem?

I bland har jag svårt för att förstå mig på mig själv. Det är sommar, jag är ledig och kan göra vad jag vill. I stället för att bara ta det som det kommer kryper det i hela kroppen och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Visst har denna sommar varit speciell men trots allt finns det saker att göra, man måste bara komma på vad och sedan göra det.

Gör något bara!
Flera gånger tidigare har jag skrivit om min rastlöshet och det är ett ämne jag återkommer till. Förra sommaren hade jag många tankar om detta. Läs mer HÄR. I våras drabbades jag hårt av denna rastlöshet när allt ställdes in och jag satt där utan jobb och med ett kaos i huvudet. Läs HÄR.
Jag skulle ha jobbat en del denna sommar var det tänkt men eftersom jag jobbar på stora idrottsarenor blev det inget alls med det. Först tänkte jag att det blir bra med en lugn sommar för att få återhämtning. Där någonstans blev det bara jobbigt.

Jag insåg att hus skönt det än är att inte ha ett fullspäckat schema så klarar jag det inte. Det bästa som finns är att ha saker att se fram emot. Det behöver inte vara stora saker men ändå saker som förgyller tillvaron. Att bara veta vad som händer gör att man kan se fram emot saker och klarar av slappa dagar utan planer. Jag klagar inte och jag vet hur priviligierad jag är som får vara hemma hela sommaren men jag klarar det inte. Det blir alldeles för mycket tid att tänka, alldeles för oroligt i själen och det är inte riktigt min grej.

Många bra stunder
Det har naturligtvis varit många bra stunder under sommaren och jag önskar at den aldrig tar slut. Vi väntar en tuff höst och det finns mycket som behöver tas tag i för att allt ska fungera men på något sätt är det ändå skönt med rutiner. Nya saker som vänta är spännande, även om utmaningarna kan bli stora men jag gillar utmaningar. Även om det varit lite för stora utmaningar sista året.

Trots alla bra stunder kan jag fortfarande ogilla känslan av att vakna på morgonen och titta ut genom fönstret för att sedan inse att jag vet inte vad jag ska göra under dagen. En hel dag utan planer gör att jag kan bli sittandes och bara stirra rakt fram. Det kryper i hela kroppen och till slut skapar detta en stor ångest och en tristess som jag inte klarar av. Det kan låta helt galet men av att inte göra någonting gör mig galen. Måste ändå säga att det bästa trots allt med att vara ledig är att man kan spontant bara kasta sig in i bilen för att göra något. Se något nytt, kanske bara äta middag på en brygga eller ta en roadtrip för att komma bort hemifrån.

Som ni märker har jag svårt att enas med mig själv om vad som är bra med sommarlovet. Jag älskar verkligen sommaren och att få vara ledig men har jag inget att göra blir det lätt tråkigt och då fungerar jag inte som människa. Däremot vill man inte planera upp varje dag för då finns det inget utrymme för spontanitet. Ja, ja... jag får vänja mig vid att jag är så här bara, problemet är bara att det finns två av oss rastlösa själar i familjen. Välkommen till min värld av rastlöshet.

#rastlös #sommalov #oroligsjäl