Delar av mitt manus

Texten har vilat och även jag. Detta är inte det jag redigerar för tillfället, men ändå kan jag inte låta det vara. Jag vill veta vad jag skrivit och jag vill veta hur det blev.

Texterna vilar i dokumenten och blir luftade ibland. Inget av mina manus är redo och se världen, men vissa delar av dem kommer att få göra det ändå. Förra veckan skrev jag om råmanus och redigering. Denna vecka tänkte jag dela med mig av något som ligger mig varmt om hjärtat. För att hitta alla inlägg om författardrömmen finns de HÄR--> Författardrömmar och skrivande

Prologen som ska skapa en nyfikenhet
Jag var länge tveksam till att ta med denna i mitt senaste manus, men bestämde mig för att den skulle få sätta tonen för hela mitt manus. För er som inte vet vad en prolog är så är det som en förtext till själva berättelsen. En händelse som kan ha skett innan eller något som kommer längre fram. Prologen ska skapa en nyfikenhet om det som komma skall och ska förklaras i slutet av berättelsen med en epilog.

I dag tänkte jag därför dela prologen till mitt senaste manus. Känns kul att få dela detta med er och även om jag har en lång väg att gå med mina texter är det alltid kul att få veta vad andra tycker om valda delar. Ni får mer än gärna kommentera vad ny tycker om texten och hur ni tar den till er. Tack!

Kanske kommer det fler delar i framtiden av mitt skrivande.
Tack för att ni vill dela denna resa med mig.

Prolog- Jag ska aldrig bli som du, VANJA!

Marken liknade en karta och avståndet var enormt.
Vägarna visade sig som små stigar och hon tittade ut. Håret reste sig på armarna. Kalla kårar spred sig längs ryggen och upp i nacken. Andningen blev tyngre och tankarna svävade. Skulle hon våga ta steget? Steget ut i det oåterkalleliga. Klivet ut i något okänt och skrämmande. Det definitiva. Det slutgiltiga. Det efterlängtade.

Det hade krävts ett enormt mod att ens komma dit. Att våga ta sig upp och övertala sig själv att det var det enda riktiga. Det enda som fanns kvar att göra.
Hur lång tid tar det innan det är över? Kommer allt någonsin att bli normalt igen?
Hon tittade upp och såg hur molnen svävade på himlen. Vilken frihet de hade att bara vara. Ett lugn spred sig i hennes kropp och hon avundades molnen. Hon ville sväva. Flyga. Försvinna i det blå och känna friheten. Bort från alla måsten. I väg från allt som hängde på axlarna. Livet. Sorgen. Maktlösheten. Vad händer sedan?

Hon satte sig tillrätta på kanten. Svalde tungt och kände hur kroppen började skaka. Hon lät högerfoten hänga fritt i luften och en rysning spred sig i hela kroppen. Var hon verkligen redo för detta? Hon försökte skaka av sig de många tankar som hopade sig. Försökte tömma huvudet. Felicia. Felix. Robert. De var hennes allt men de gled ifrån henne. Hon behövde göra detta för deras skull lika mycket som för sin egen. Om det var rätt eller inte skulle hon aldrig få veta.

Hon tittade ner på sin fot som dinglade i luften och såg det vita skosnöret. Skulle skorna kunna sitta kvar när vinden tog över? Skulle skorna falla av och aldrig återfinnas?
Vad spelade det egentligen för roll? Ingenting spelade längre någon roll. Hon var tvungen att göra detta och skorna var hennes minsta problem. Efter detta skulle problemen vara över och hon längtade efter friheten. Först skulle hon bara få flyga. Hon var galen, men inget spelade längre någon roll. När detta var över skulle hon vara fri. Fri som en fågel.

Hon drog rumpan närmre kanten och höll emot med fötterna. Tittade ner en sista gång och tog ett djupt andetag. Nu fanns det ingen återvändo och det var inte längre upp till henne hur det skulle sluta. Äntligen! Hon var redo. Eller?
Hon blundade och kände vinden i ansiktet. Sedan öppnade sig en värld helt utan slut. En värld i kaos med en efterföljande tystnad som inte går att förklara.
Hon föll och det fanns ingen återvändo…

***

Gillar

Kommentarer