Det blir aldrig som man tänkt sig

I grund och botten är jag en positiv person, men många gånger lever jag ett negativt liv. Det ena problemet efter det andra och sedan kommer nästa skopa med jobbiga saker som bara måste hamna precis bredvid mig. Vad gör det med positiviteten?

Vi väljer själva hur vi vill spendera våra liv, men trots det kan vi inte välja allt. Vissa saker kommer till oss vare sig vi vill det eller inte och då är det lätt att tappa tron helt och hållet.

Det blir aldrig som man tänkt sig
Som barn var jag alltid den som skrattade. Jag såg allt positivt och ville alla väl. När åren gick behöll jag min positivitet, men den naggades i kanten kan man säga av livet. Av människorna som behandlade mig illa, av händelserna som prövade min styrka och av samhället som är som det är. Trots detta fortsatte jag att skratta. Jag till och med skrattade så mycket så att ingen ens märkte när jag mådde dåligt. Varje gång någon frågade hur jag mådde svarade jag alltid att jag mådde bra, för jag orkade inte prata om det.

"Du är så glad jämt"
Det är något jag fått höra många gånger genom livet. Det är så jag valde att dölja att det aldrig blir som man tänkt sig. Ingen kan vara glad jämnt, ingen lever ett perfekt liv och alla drabbas av svårigheter. Vissa mer än andra ska tilläggas. Mitt liv har inte alls blivit som jag tänkt mig. När jag drömde om mitt vuxna liv som liten var det inte detta liv jag drömde om. Det blev inte som jag tänkt mig, men det behöver inte betyda att allt är fel för det.

Hitta sin väg
Många gånger i livet har jag känt att vad jag än gör så kommer jag inte att lyckas. Jag kom inte dit jag ville, jag bor inte där jag önskade och många andra delar bara föll mig rakt genom händerna. Känslan av att ständigt välja fel väg i livet ligger många gånger som ett tyngdtäcke över mig och jag vet inte hur jag ska hitta ut. Alla andra lyckas med allt hela tiden. De lyckas skaffa sig ett bra jobb, de kan göra det de vill, inte behöva oroa sig för allt och hitta en stabilitet i livet där deras drömmar gör dem lyckliga. Alla tycker de är så vansinnigt bra och själv sitter man ner och funderar på vad man själv ens har lyckats med.

De där dagarna när inget blir som man tänkt sig är det lätt att titta på alla andra och känna ett misslyckande i allt man någonsin gjort. ALLA andra är alltid så mycket bättre och så vansinnigt lyckade i jämförelse. Inget har blivit som man drömt om och den ena efter den andra drömmen har gått i kras. Vad händer då med positiviteten?
Kanske är det inte meningen att jag ska uppnå vissa saker och livet kanske är menat att vara en prövning varje dag. Det finns många saker i mitt liv som är bra och som jag är oerhört stolt över. Jag har LYCKATS med mycket, men kanske är känslan av misslyckande just för att jag ännu inte hittat min väg.

Jag är inte misslyckad bara för att alla andra lyckas med allt som jag inte lyckas med. Kanske har det helt enkelt inte varit min tid ännu. Vad vet jag! Kanske är jag vilse på min väg och ämnad att finnas till för andra just nu. Varför ska det vara så himla svårt bara?
Ständigt får jag jobba med positiviteten när jag inte kommer dit jag vill och känslan sitter hårt i mig att jag ständigt väljer fel väg. Det är tungt kan jag lova, men jag vill tro på att min tid kommer. Det måste den göra och då ska jag bevisa för mig själv att jag inte är misslyckad. Även om den känslan sitter hårt i mig just nu.

Det är bara jag som kan ändra på den, men jag känner bara att orken att göra det börjar ta slut. Ska jag orka hitta styrkan ännu en gång? Hoppas det i alla fall för jag vill något jag också, det bara blir aldrig som jag tänkt mig.

Kram Mina


Gillar