Du ska inte tro att du är något

Två steg framåt och sedan tretton tillbaka. Ny motivation och en nedstampad fot. Sedan börjar det bubbla där inne igen och det är återigen dags att börja om från noll. Kanske från två eller ett. Nej, jag vill börja från tio denna gång.

Från botten av mitt hjärta- jag hatar dig! Du självförakt och kritiska tanke som förstör mitt liv. Varför kan du inte bara lämna mig ifred så att jag kan få gå framåt. Jag vill inte dras tillbaka igen, låt mig bara vara.

Du ska inte tro att du är något
Alla har vi våra svårigheter i livet och av någon anledning har de allra flesta av oss en inre kritiker. Den ser olika ut för oss alla och den beter sig olika. Många gånger kan jag känna mig som om jag vore galen. Jag är annorlunda. Passar inte in. Är konstig och det blir ofta väldigt fel. Då kommer den där lilla djävulen fram och talar om för mig att "du ska inte tro att du är något!". Då kan man fundera på om det är dags att ge upp denna gång. När allt man gör känns fel och det bara slutar i en enda kritisk mening. Vad har jag då för anledning att försöka igen?

Önskar många gånger att jag vore någon annan. Någon annan som trodde mer på sig själv och tog saker med en klackspark. Tänk vad skönt det hade varit att inte känna att man bara gör fel. Känna att man faktiskt gör skillnad för någon annan eller sig själv. Att man kan skratta åt saker och bara gå vidare. Den är inte jag och jag är summan av allt det jag varit med om i livet. Jag är summan av hur andra behandlat mig och hur det har gjort att jag är som jag är mot mig själv. Meningen hade lika gärna kunnat sägas av någon annan än min inre röst. Du ska inte tro att du är något!

Som man förtjänar
Detta är något som jag haft i mina tankar ett tag. Tanken om vem som hamnar i detta. Känslan av att inte räcka till. Att inte duga eller att bara göra allt fel. Man faller längre och längre ner och till slut tycker man inte att man förtjänar något. Varför blir det så? Vilka drabbas mest?
Själv har jag alltid varit oerhört kritisk till mig själv och det har inte blivit bättre av att ha behandlats som jag gjort. Bortgjord, lurad, förlöjligad och blåst. Allt detta har gjort att jag ser människor annorlunda och i grunden är allt mitt fel. Det är lustigt för jag har inte gjort dessa saker mot någon annan och ändå är det jag som mått sämst.

Många gånger har jag tänkt att jag fick det jag förtjänade, men samtidigt kan jag inte tro det. Det kan inte vara meningen att vara så mot sig själv. Att hata den där självkritikerna så oerhört mycket för att den förstör. SÅ ska det inte behöva vara. Att den där lilla djävulen ska få komma fram när man minst anar det. Det måste vara slut med det nu för jag har tröttnat. Jag MÅSTE börja behandla mig själv bättre för även jag förtjänar att få må bra. Det är så mycket bättre nu, men många gångar kan man känna att är det inte det ena så är det något annat. Denna gång blev det en urladdning och jag valde att sparka bort hatet till mig själv. I stället vill jag, en gång för alla, säga hej då. Gå din väg och kom aldrig tillbaka du äckliga självhat, du förtjänar inte en plats i mitt liv.



Kram Mina


Gillar