En välbehövlig paus

Tomheten blev total och orden uteblev. Sakta, men säkert, kommer de tillbaka och jag hoppas att det hänger i. Ibland kommer livet emellan bara och då måste man låta det göra det. Ägna tiden åt annat och bara få vara för en liten stund. Det positiva uteblev och sedan rullade det på.

Ibland undrar jag hur käken kan vara hel efter alla käftsmällar. De käftsmällar som gör att orken försvinner och man vill fly från livet. Trots det står man upp och tittar framåt, undrar just hur det kan komma sig att man gör det. När smällarna blir för många och huvudet snurrar är det lätt att tappa allt.

En välbehövlig paus
Jag försökte in i det längsta att fly, men till slut kom allt ikapp mig. När man sätter sig ner och ska försöka hitta det positiva och det inte går då måste man stanna upp. Det finns ingen mening med att tvinga fram saker som är positiva utan bara tillåta sig själv att vara nere för en stund. Bara finnas till utan onödiga krav och få vara så där riktigt negativ för en stund. Vi alla behöver det stundtals och efteråt kan det positiva komma krypande igen. man är inte en negativ människa bara för att man klagar och är negativ en stund, det viktiga är att man har en tro på att saker ska förändras och bli bättre för då går det att kämpa sig vidare.

Många gånger vill jag bara ge upp, men jag har inte kämpat så här mycket bara för att ge upp nu. I stället tog jag en paus från allt vad skrivande heter och slutade planera. Jag tog en dag i taget och jag har fällt tårar som har behövt komma ut. Nu är jag tillbaka och även om käken ömmar efter käftsmällarna så är den hel och det finns någon typ av ljus i tunneln.

Saknar detta
Jag insåg att jag saknade er här och jag insåg hur mycket skapandet betyder för mig. Det får mig att släppa annat och må bättre. Därför hoppas jag nu att positiviteten kryper fram igen och att jag kan börja andas. Det finns mycket jobbigt kvar att ta tag i, men just nu försöker jag andas och se framåt.

Jag tänker börja med att träffa upp dottern i city för en fika. Sommaren visar sig från sin bästa sida och jag vill vara ute, jag behöver vara ute. Inte sitta hemma och älta utan göra något kul bara för att känna att man lever. Det är livsfarligt när man slutar leva och bara finns till, då behöver man göra något för att orka andas och leva igen. Vi får bara en stund här på jorden och har jag lärt mig något de senaste månaderna så är det att vad som helst kan hända. Käftsmällarna kommer och det är väl tur att käkbenet är hårt för annars skulle det inte existera längre. Nu ska jag försöka le igen och det här skrivandet inser jag är så välgörande. Jag behövde en paus och den var välbehövlig, men nu vill jag vara här igen.

Vad hittar ni på denna vackra sommardag?



Kram Mina


Gillar

Kommentarer