Friskförklarad med utmattningssyndrom

Jag är frisk men ändå mår jag dåligt.
Hur kan det komma sig?
Den frågan har jag ställt mig själv oändligt många gånger och
jag hittar aldrig några rimliga svar men den innebär en livslång kamp
som jag trots allt kommit långt i.

Jag har kommit en bit in i berättelsen om när utmattningen kom och vände upp och
ner på min tillvaro. Hur marken rämnade och allt föll, inklusive jag. Hur jag fått
kämpa mig igenom alla hinder bara för att kunna jobba igen för att jag inte ska vara en belastning för vården.
Att få leva ett liv utan onödig stress och inte vara en börda för någon.
Jag har tidigare skrivit om KBT och stresskurs men har även berättat om hur det hela startade
när mattan rycktes bort under mina fötter och föll ner. Vill ni läsa övriga inlägg om vägen
tillbaka hittar ni dem HÄR

Detta är en livslång resa och i dag ska jag fortsätta där jag slutade för några veckor sedan
då jag berättade om mitt beslut att gå ner i arbetstid för att slippa jobba heltid.
Det inlägget kan ni läsa HÄR.
Jag drog alltså barn under åtta kortet och kunde slappna av och till en början
gick det ganska bra. Planerna för framtiden smiddes och jag började allt mer se
målen i den mörka tunneln. Jag såg jobbet bara som någonting som gav mig pengar och
de förändringar som gjorts för min skull efter sjukskrivningen fungerade hyfsat.
Men orken fanns inte där och de 6.5 timmarna jag jobbade varje dag kändes som
en oändlighet men utanför jobbet trivdes jag och jag fokuserade allt mer på det.

Sedan kom ovissheten på jobbet och delar av företaget blev uppköpta,
människor blev oroliga och jag kände mer och mer att detta aldrig skulle fungera
i längden. Jag behövde en väg ut men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt.
I tre månader höll det på och ju närmre julen jag kom desto tröttare blev jag.
Ville bara lägga mig ner och försvinna, ville inte tänka på jobbet, julen eller
någonting annat. Ville bara sova...

Längtade hela tiden att turen skulle vända och att något av de frön jag sått
skulle ta sig men det kändes allt svårare att se att de aldrig tog sig. Tiden som
friskförklarad (läkarnas åsikt att jag var helt frisk) blev ett rent helvete då jag hela
tiden kämpade med att klara av det som krävdes av mig samtidigt som jag återigen
mådde allt sämre. Släppte repet om framtiden mer och mer för att jag helt enkelt
inte orkade hålla i det tillräckligt hårt, varför var jag inte starkare?

Jag återgick i gamla banor och utåt sett log jag för att jag tyckte det var ett
misslyckande att må så dåligt igen efter att ha fått hjälpmedel som skulle få
mig att komma ifrån dessa mönster. Jag log, såg positivt på framtiden bara
för att jag var innerligt trött på att vara bitter och må dåligt. Ska jag vara riktigt
ärlig så tror jag att ingen någonsin förstod just då hur illa det var för jag visade det
aldrig. Hatade den jag blivit och var ganska säker på att jag aldrig skulle uppnå de mål
jag satt upp.

Då slog det till på riktigt och veckan innan jul orkade jag inte mer.
Vaknade på morgonen med en igensvullen hals och feber och tackade för
det. Då kunde jag sjukskriva mig och vara hemma några dagar. Märkligt att
bli glad för en sådan sak men det räddade mig en aning. Jag fick några fler dagar
att hålla mig borta från jobbet innan julen och julledigheten vilket jag tror
gjorde att det ljusnade en aning. Tänk att feber och en rejäl förkylning kan
vara bättre än att vara "frisk" och vara på jobbet.

Men efter julen kom nyår och då började det om igen.
Jag blev ännu sjukare och låg nedbäddad hela nyår vilket på något vis kunde
sammanfatta hela mitt år. 2017 var året då jag var sjuk och jag höll alla
tummar för att 2018 skulle bli betydligt bättre.
Första dagen efter två veckors ledighet skickade mig rakt ner i hålet igen
men jag ska säga att därefter kom en vändning som skulle ta mig med storm.

Det får bli allt för denna gång och jag vet att jag lämnar er här med en cliffhanger.
Det är nödvändigt att göra det för annars skulle dessa inlägg bli längre än en
Stephen King roman. Lovar att berätta fortsättningen nästa vecka.

Trösten i allt detta är att jag vet vart jag står i dag och även om
utmattningen kommer följa mig genom resten av livet så blir det
lättare om man är ärlig mot sig själv.

Tack till er fina läsare som varje vecka tar del av detta.
Det betyder oerhört mycket att ni läser och kommenterar. Ställ gärna
frågor om ni undrar över något. Resan fortsätter och även om jag idag är
en bit i från detta så känns det ändå skönt att kunna lätta sitt hjärta. Tänk om man bara
kan hjälpa en enda människa att dra i handbromsen och slippa detta, det skulle göra mig
oerhört glad. Detta har gjort mig till den jag är, på gott och ont.

Hoppas ni vill fortsätta dela denna resa med mig.

Många kramar till er

#personligblogg #nouwbloggare #psykiskohälsa #utmattningssyndrom