Hjälp! Ingenting är roligt

Dag ut och dag in. Samma sak varje dag och samma sak varje vecka. Hur vi än strävar efter omväxling är den svår att finna och till slut inser man att ingenting längre är roligt. Vad ska man göra då?

Funderingarna finns om någon har speciellt kul i dessa tider. Vi är begränsade och vi hanterar det på olika sätt. Vissa tycker att lugnet är skönt och har i allt detta funnit sig själva bara för att det getts mer tid att reflektera. För mig har det varit tvärtom. Visst har jag reflekterat en hel del, för att vara ärlig alldeles för mycket. Jag har kommit fram till mycket och jag har insett vad det är som får mig att falla.

Kan känna mig helt galen
För några år sedan räckte inte alltid raderna i kalendern till. Båda barnen tränade flera gånger i veckan. Jag tränade på fasta tider och vi laborerade middagar och skjutsning hej vilt. JAG ÄLSKADE DET!
Just då kunde det ibland bli för mycket, men när jag tänker på det nu vill jag hade tillbaka. Det finns något speciellt i att ha saker att göra. Att planera sin tid och längta efter det där lugnet som kom vissa dagar. Nu är det mera en kamp efter att hitta något roligt att göra.

Man bygger upp sitt liv efter hur man vill leva det. Jag gillar fart och fläkt. Det får mig att må bra och att sitta ner och bara vila är inte riktigt min grej. Just nu önskar jag att jag gillade det låga tempot och isoleringen. Jag önskar att jag bara kunde finna mig i att inte göra något, men det går bara inte. Visst har jag saker att göra. Mängder med saker som finns att ta tag i, men INGENTING är roligt.
Jag klättrar på väggarna och hur jag än försöker hitta något att engagera mig i går det inte. Känns ibland som att jag är helt galen som inte bara kan sätta mig ner och slappna av.

Hjälp! Vad ska jag göra?
Det senaste året har jag lärt mig mycket om mig själv ska ni veta. Kanske är det saker jag vetat innan, men nu mer än någonsin känner jag att det syns tydligt. När det blir för enkelspårigt och lugnt faller jag liksom ihop i en hög och fungerar inte alls. Tankarna blir alldeles för många och flera har sagt till mig att det är bra att ta tag i de där tankarna, men jag håller inte med. Jag fungerar bäst när jag har mycket att göra. PUNKT SLUT.
Den rastlöshet som kryper i hela kroppen på mig när det är för lugnt skapar ett kaos. Ett kaos av tankar, funderingar, ältande och en enda stor röra med självförakt. Den mår jag bara inte bra av och den vill jag helt enkelt trycka bort.

När jag har saker att se fram emot mår jag som bäst. Roliga saker som stimulerar mig. De sakerna lyser med sin frånvaro just nu och de saker jag senaste året har gjort för att stimulera mig själv börjar bli uttjatade. Så uttjatade så att jag tycker de är tråkiga och i stället undviker jag dem. Jag blir rädd när detta händer och det känns så välbekant. Jag har befunnit mig i liknande situationer tidigare och den rastlöshet som vanligtvis är min drivkraft blir då min värsta fiende. Jag önskar att jag bara kunde sätta mig ner och ta det lugnt, men det går inte. Vad ska jag göra?

Gör något åt det
Ni ska veta att jag haft världens svacka sista tiden och dagarna har inte varit roliga alls. Ni vet så där nedriga och man börjar ifrågasätta vem man egentligen är. Man börjar fundera på allt som är negativt och tradigt, vilket resulterar i en enda stor röra med tårar och bitterhet. Jag gör mitt bästa för att tänka positivt och att inte tycka någonting är roligt skrämmer mig. Jag har som sagt varit där förut, men även då lyckades jag ta mig ur det.

Det handlar helt enkelt om att jag måste göra något åt det. Ska göra ett försök kommande vecka att göra ett schema för mig själv. Stapla upp vad som ska göras varje dag. Små saker, men ändå saker som kan göra att man drivs uppåt och framåt. Det handlar för mig om att planera in roliga saker. Jag kan inte göra det jag gjorde förut och det känns riktigt tråkigt, men det gäller att hitta någon ljusglimt bakom molnen. Vad jag ska hitta på just nu har jag ingen aning om. Kanske ska jag börja baka igen, nej jag behöver komma bort hemifrån. Kanske ska jag bara hitta nya platser att besöka, ja det skulle jag kunna göra. Något måste jag göra i alla fall, men vad är svårt. Vad vill jag göra?

Det skrämmer mig en aning att jag inte vet när ledan tar slut, men jag tänker inte heller låta detta knäcka mig helt. Jag vägrar att ge upp!
Vad gör ni när tristessen helt tar över?

Gillar

Kommentarer