Jag lyckades

Man ska inte ropa hej innan...
Det tänker jag göra i alla fall. För jag överlevde pressen och sitter här med en konstig känsla.

Även om jag visste att det skulle bli tufft hade jag ändå inte föreställt mig att jag skulle sitta där i sista minuten och svettas. Jag hade lovat mig själv att göra allt i tid och slippa den där sista minuten stressen, men så blev det inte alls. Det blev till slut en kamp om överlevnad för att vara drastisk, men det gick ändå.

Förra veckan skrev jag om att jag verkligen skulle fira om jag överlevde detta. Läs mer om det HÄR.

Svårt att hitta rätt
Kan inte säga att jag var nära döden på något vis och med tanke på att jag lyckats med detta trots att jag undvikit att jobba med det många stunder säger en hel del. Det var aldrig enkelt men när polletten väl trillade ner gick det av bara farten. Det svåraste var att veta vad jag skulle skriva om och det tampades jag med länge.

Jag visste tidigt att jag ville skriva om romance- litteratur på grund av att den anses "dålig" och att det inte gjorts någon stor mängd forskning inom genren. Detta blev i stället ett problem för mig men tack vare min handledare löste vi det galant. Det tyckte jag i och för sig inte under processen men så här i efterhand känns det bra. När jag däremot fått klartecken från handledaren och hon tyckte att det bara fanns skrivandet klart blev det full rulle.

Jag överlevde
Processen blev tung. Den blev mastig och den störde både min sömn och min aptit. Det fanns ingenting annat än uppsatsen och jag kände den enorma pressen att klara av det. Det var mycket som stod på spel och där satt jag och funderade på om jag verkligen skulle överleva den sista dagen när allt gick snett.
Sidorna blev fel, uppsatsen var för lång och jag var oerhört nära att ge upp. Då flög någonting i mig!
Jag skulle minsann klara av det, jag tänkte inte ge upp. Jag ger aldrig upp!

Så jag slutade att sova. Jag slutade att äta.
Helt plötsligt var jag inne i den där bubblan där jag inte mår bra alls. Där jag kämpar med sömnbrist, avsaknad av energi men trots det en eufori där jag bara gör saker för att jag måste. Det kan kallas ångest och jag har nog aldrig känt mig mer som Ingemar Bergman som då. Jag kände ångesten, demonerna och vad man nu kan kalla det för. Men jag gjorde det!

Hann i tid och resten är historia
Att skicka uppsatsen till handledaren kändes som att ha ramlat i mål efter ett maraton. Där och då kunde vad som helst hända och jag visste att jag inte kunde göra mer. Jag var klar. Helt färdig och jag ville lägga mig i ett hörn och gråta. Jag väntade spänt på vad handledaren skulle säga och när jag fick svaret blev jag överlycklig. Hon var imponerad och tyckte det var bra. Då ville jag gråta igen.
Bara med några få, små ändringar att göra skickade jag i fredags in min C-uppsats och den känslan jag kände då kan jag inte beskriva.

Skulle jag vara glad? Hur kunde jag vara det?
Trots allt är det inte klart ändå. Nu återstår opponering och där kan vad som helst hända. Håller bara tummarna för att allt går bra och jag slipper stora kompletteringar. För om jag ska vara riktigt ärlig vet jag inte om jag orkar det. Men vet ni vad... Jag är stolt! Jag gjorde det, jag har skrivit en kandidatuppsats och jag har skickat in den. Mer än så kan jag inte göra just nu.
Om jag skulle vilja göra om det? Aldrig i livet, i alla fall inte just nu men visst är jag lockad av att plugga mer och kanske i framtiden skriva en uppsats igen. Men inte NU. Nu vill jag bara vara och njuta av att jag överlevde och klarade av att skiva den, skicka in den och jag lovar att när allt detta är klart då ska jag fira.




Gillar

Kommentarer

Madelena
Madelena,

Grymt bra jobbat. Samtidigt ska man inte behöva må så dåligt av en uppsats. Det kan aldrig vara ok

nouw.com/madelena
minasvarld
minasvarld,