Jag och havet

Vi har en speciell relation och många gånger nämner jag det. Jag delar bilder på havet och skriver att jag trivs där, men aldrig har jag egentligen skrivit om vad havet och jag delar. Vad det gör för mig eller vad jag känner när jag är där.

Sjö, hav eller kanal. Vad spelar det för roll? Vatten som vatten. För mig är skillnaden total och även om jag stortrivs i närheten av vatten är det havet jag älskar. Varför gör jag det?

Havet ger mig mycket
Jag är uppväxt i Värmland som inte har närheten till havet alls. Därför är det märkligt att min dragningskraft är till havet som jag egentligen inte hade någon direkt relation till under min uppväxt. Tidigt visste jag att jag ville bo i Stockholm och strävade mot det målet. Jag flyttade hit och utan att jag tänkte på det hamnade jag inte långt från havet. Det är antagligen det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv.

Jag har seglat på havet och jag har varit i skärgården. Jag bor i en skärgårdskommun och närheten till havet är det bästa med det. Många gånger har jag strävat mot havet bara för att finna någon ro. Det är något alldeles speciellt med att sitta där och känna havsbrisen i ansiktet. Se vågorna guppa och måsarna skrika. Jag känner mig liten och jag kan andas. Luften känns frisk och det blir på något sätt bara jag och oändligheten. Kanske är det just det som gör att jag älskar havet. Det tar aldrig slut!

Enda stället där jag kan tänka
Jag har alltid dröm om att ha en stuga vid havet. En stuga där jag kan sitta och titta ut över vattnet och bara vara. Se solen gå ner i horisonten och bara känna mig fri. Det drömmer jag om fortfarande och jag hoppas innerligt att jag en dag kan uppfylla den drömmen.

Havet för mig blir som en terapeut utan att säga något. Jag kan bara sitta där och samla mina tankar, skapa nya tankar och känna mig fri. Kanske är det det enda stället där jag verkligen kan tänka på riktigt. Ett ställe där jag känner att luften är fri och ingenting jag tänker är dumt. Många gånger har jag känt mig instängd hemma och åkt till havet. Jag har bara satt mig där och tittat ut. Tittat på ingenting och allting på samma gång. Då har tankarna snurrat, men samtidigt har de lagt sig till ro och lugnet inom mig ha kommit. Det är en märklig känsla och det är just därför som jag älskar havet. Det är vackert att titta på när solen glittrar sig i det, det är även häftigt att titta på när vågorna visar oss hur små vi är, men det som ger mig mest är just att det skapar ett lugn som sprider sig i hela kroppen.

Jag och havet
Det är svårt att förklara varför jag älskar havet, förutom det jag redan nämnt. Det är bara vatten och det finns där som en självklarhet mellan kontinenterna. Det är blött och det kan vara förödande. Det kan skapa problem, men samtidigt är det nödvändigt. För mig är det något speciellt och varje gång jag kommer till havet kan jag andas. I flera timmar jag jag sitta där utan att säga ett enda ord. Det är som att havet ger mig den plats jag behöver. Det stöttar mig och låter mig bära mina djupa tankar tills jag accepterar dem.

Varför inte älska något som får mig att tänka klart? Varför inte älska något som skapar en ro?
För mig blir det självklart och om jag inte får besöka havet med jämna mellanrum exploderar jag säkert. Varje gång jag åker utomlands är det viktigt med närheten till havet. Helst vill jag bo precis bredvid, men det fungerar bara jag kan gå dit. Att uppleva nya platser vid havet är för mig underbart och något jag gärna gör. Havet kommer alltid att vara det samma, det är bara namnet som skiftar beroende på vart man befinner sig. Allt knyts i hop och oändligheten gör mig både fascinerad och upprymd.

Hemingway skrev om den gamle och havet, det kanske blir jag på äldre dar. Kanske kan jag då få bo precis vid havet bara för att få känna mig som ett med det. Jag tror det är friheten och oändligheten i det som gör att jag älskar det. Det ger mig mycket och är den bästa terapiformen i hela världen. Jag och havet!


Gillar

Kommentarer