Livet genom ett minfält

Hur man än vänder sig har man ändan bak och vad man än gör så blir det fel. Vi tassar på tå genom livet för att undvika att göra andra människor illa, säga fel saker och trigga till irritation. Vi blir sågade för en liten ynka felsägning eller felskrivning och det lämnar en hel del tankar efteråt. Tänk vilket minfält vi ska vandra genom för att passa in och vara alla till lags.

Ibland funderar jag på varför jag gör det jag gör. Varför skriver jag blogg, varför engagerar jag mig i andra? Varför pratar jag ens med andra människor? Senaste dagarna har fått mig att fundera på om allt engagemang är värt det när man kan känna sig som en liten blöt fläck på marken stundtals. Det här minfältet är inte alltid lätt att vandra på.

Livet genom ett minfält
Känner mig ofta som elefanten i rummet och den man kan säga vad man vill om. Jag uppskattar ärlighet och jag tycker om när människor vågar säga vad de tycker. Att bli kallad osmidig, taktlös och inte kunna bete sig känns faktiskt djupt därinne, för därinne har även jag känslor och just dessa saker är långt i från den jag är. Detta får mig att fundera på om bloggvärlden är något för mig eller om jag helt ska hålla mig borta från att kommunicera med människor för att inte bli lika missförstådd.

Livet består av med- och motgångar. Alla har vi vårt bagage och bär med oss olika saker. Det finns många saker man får och inte får göra, varken säga eller skriva. Jag kan aldrig veta hur en annan människa mottar det jag skriver eller säger. Fel blir det hela tiden och jag är inte värre än att jag kan be om ursäkt. Det tråkiga är väl bara att man sällan får en ursäkt tillbaka. Man tar ett steg framåt och vågar och sedan säger det pang, för där fanns en mina som exploderade rakt i ansiktet och man åkte tre steg tillbaka. Är det meningen att man ska trippa på tå genom livet för att andra människor ska vara nöjda?

Missförstånd skapar världen
De allra flesta meningsskiljaktigheter och bråk börjar på grund av att någon missuppfattat det man skrivit eller sagt. Det får mig som skriver att fundera på om jag gör rätt sak. Sista veckan har det mesta jag sagt och skrivit missuppfattats och jag undrar varför jag ska fortsätta med något som jag kanske inte borde göra. Egentligen borde jag inte bry mig, som med så mycket annat, men känslorna hamnar på utsidan och där darrar de rejält.
När jag tog en bloggpaus på fem månader saknade jag bloggen, men nu funderar jag på om valet att börja igen var rätt. Varför vill jag vara en del av bloggvärlden eller för den delen ha med andra människor att göra överhuvudtaget?

Kanske sker detta för att livet är som det är, men jag uppskattar inte att bli kallad för vad som helst. Det är inte bra för den lilla självkänsla som finns och den skadar det jag trott får mig att må bra. Ena dagen är allt så bra och man är en inspiratör och nästa är man bara en sopa som inte kan bete sig. Det får mig att fundera på om jag klarar av att vandra även på detta minfält. Tankarna snurrar i min skalle och jag vet faktiskt inte hur jag ska känna. Jag står alltid för mina ord, men ord kan alltid missförstås och alla är vi olika. Är jag en sämre människa för det bara för att jag blir missförstådd. Fråga mig vad jag menade i stället om ni inte förstår.

Gillar min lilla värld
Att blogga har alltid varit roligt, även om livet många gånger kommit emellan. Många gånger behöver man ha en tjock hud och just i dag insåg jag hur tunn min har blivit. Personer som sagt så mycket snälla saker till mig, men senare kallar mig för något helt annat. Det har fått mig att fundera. Jag gillar min lilla värld och jag förstår om alla inte gör det. Jag gillar att få vara jag och kunna koppla bort det andra för att vara här. Jag har mitt och de har sitt. Kanske skulle man ta det positivt att man irriterar någon så att de kan prata vidare om mig, vad vet jag. Jag vet att man inte kan behaga alla, men ibland rinner det bara över och det har det gjort denna vecka. Det här ska vara ett ställe att komma till när livet bråkar och där man ska trivas. Just nu känns det som att allt bara har blivit fel och den ena minan efter den andra exploderar rakt i mitt ansikte. Jag kanske verkar vara en tuff människa som klarar allt, men det är helt fel.

Får kanske ta mig en rejäl funderare på vart min lilla värld ska vara eller icke vara. Det känns som att det räcker med vår värld som redan är upp och ner, där minorna smäller var och varannan dag. Det tål i alla fall att funderas på!


Gillar

Kommentarer