Mycket kan hända på ett år

Vi lever våra liv och de rullar på. Jag brukar titta tillbaka varje månad och reflektera och jag brukar titta tillbaka varje år för att reflektera. Senaste året har varit en resa på många olika sätt och när jag ser tillbaka ett år i tiden känner jag inte igen mig själv. Vad hände?

Jag är jag och har varit det i alla år. Det kanske låter konstigt, men det är sant. Samma jag, samma kropp och samma person. Visst har jag utvecklats, lärt mig nya saker och förändrats till viss del. Grunden är och kommer alltid vara den samma, oavsett hur jag ser ut. Men vad händer när en stor förändring sker och man inte riktigt känner igen sig själv. I mina tankar ser jag likadan ut och jag är samma person, men ändå är jag någon helt annan. I spegeln står det någon annan även om det fortfarande är jag.

Mycket kan hända på ett år
Att titta på bilder är något jag gör ofta. Minns tillbaka stunder jag upplevt och raderar de bilder som jag inte ens förstår varför jag tagit. När jag gjorde det för ett tag sedan insåg jag att skillnaden är stor och visst har jag märkt det på andra sätt, men att se det framför sig gör att man ser det på riktigt. Jag tycker inte om att skriva om viktnedgång och dieter. Kan säga att jag provat dem alla utan att lyckas och när jag la ner allting då hände något. Det som hände var i och för sig något som gjorde att mitt mående dippade rejält på grund av svårigheter i livet. Yttre omständigheter som gjorde att jag inte mådde bra och det skapade ett kaos inom mig.

Jag kunde inte äta utan att få blåsor i munnen. Maten smakade illa och hungerkänslorna försvann. Ångesten kröp sig på och det fanns bara en sak som hjälpte när det var som värst. Träning!
Jag gick, jag sprang, besökte gymmet tre gånger i veckan och tränade cheerleading. En promenad om dagen kombinerat med intensivare träning fem gånger i veckan och svårigheter med maten gjorde mig till en helt annan person. Detta är inget jag strävade efter och inget jag trodde skulle hända, men livet tog mig till den plats jag är i dag och på ett år hände mycket. En tredjedel av mig försvann och jag saknar den inte, men det har inte alltid varit så lätt när jag började må bättre igen.

Träningsnarkoman
Som vilket annat beroende som helt fann jag något som fick mig att känna mig stark. Något som fick mig att må bra och samla mina tankar. Ångesten försvann tillsammans med de kilon jag tappade och det är bonusen jag fick. Jag skulle aldrig vilja återvända till det mående jag hade då, men jag är glad att jag hittade något som hjälpte mig. Detta är något jag inte rekommenderar någon. För att ständigt sakna energi gör även att det bli svårt att få tankarna att fungera och till slut drabbas man av näringsbrist. Vikten rasar och allting går för fort. Det skapar en känsla i kroppen där man tappar sig själv en aning och självbilden blir skev.

Jag blev en träningsnarkoman och det skapade ett välmående hos mig. Det tog mig en tid att komma ur värsta träningshetsen, hitta aptiten för att kunna leva ett vanligt liv igen. Inom mig är jag alltid den där kvinna som bär på för många kilon och jag hade vant mig vid det. Visst har jag vant mig vid att se ut som jag gör i dag, men min största skräck är att tappa det igen och gå upp allting. Varför ska det vara så svårt?
Livet har blivit lättare på många sätt och de tappade kilona saknar jag inte. Kroppen är lättare och jag känner mig friskare. Jag äter och tycker numera att mat är gott. Ångesten håller sig för det mesta borta och jag har hittat den bästa medicinen i världen. Träningen!
Jag hade aldrig klarat mig utan den och vem vet vart jag hade varit i dag om jag inte tränat.

Inte lika mycket nu
För tillfället tränar jag inte alls lika mycket. När pandemin ligger som ett täcke över samhället är det jobbigt att besöka gymmet. Det är för kallt för att springa i skogen och den fysiska aktiviteten har blivit mindre. Nu väntar en ny tid och då blir det ut i skogen igen. Jag ser fram emot det och hoppas på att när nästa vinter kommer kan jag gå till gymmet för jag trivs där. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det, men alltid när jag lämnar lokalen mår jag bättre och det stärker mig.

Jag är en annan person i dag, i alla fall till det yttre. Visst är jag oerhört stolt över det, även om det var en tuff resa. Jag bär med mig erfarenheter som har gjort mig till den jag är och vad spelar egentligen det yttre för roll. Visst bär jag en sundare vikt i dag, men det säger ingenting om den personen jag är. Jag är fortfarande samma person, även om jag fått nya kunskaper och erfarenheter i livet. Mycket kan hända på ett år och det gäller att hänga med. Jag är den jag är och min vikt har ingenting med mitt inre att göra.


Gillar

Kommentarer