När glädjen tar slut

Ni vet livet. Det där som passerar oavsett om vi är glada eller ledsna. Tiden som går, dagarna som passerar. Alla vandrar vi på en egen väg och den innehåller både bra och dåligt. Glädjen är viktig för att orka med, men vad händer när den tar slut?

Ingen är glad jämt och allting är inte roligt. Vi tampas med positivt och negativt. Stort och smått. Högt och lågt. Vi lär oss leva med saker som finns där, men det gäller att vara vaksam när glädjen tar slut.

När glädjen tar slut
Att skriva om jobbiga saker när vi är mitt i dem är egentligen ingen bra sak. Vi hamnar lätt i den onda, negativa spiralen och allt blandas i en hemsk bitterhet. När man kommit en bit i från det och hunnit reflektera kan man se saker på ett annat sätt och se hur man tog sig ur det. Vissa saker kan vara bäst att bara lägga bakom sig medan andra tål att tänkas på. Alla svårigheter vi går igenom skapar en överlevnadsinstinkt. Även om vi många gånger ger upp helt lyckas vi ändå ta oss upp igen. Vi alla är överlevare och hur man kom ur svårigheterna kan vara bra att bära med sig när nästa kommer.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Saker som jag gått igenom. Svårigheter jag utsatts för och svek som jag drabbats av. Det skulle kunna bli riktigt jobbigt för vissa om jag bara spydde ur mig allt för att få säga min sanning. En dag kanske jag gör det, men just nu vill jag bara försöka förstå den tid då glädjen tog slut och bara tårarna fanns kvar. När man började varje dag med att fundera på hur man ska orka med dagen. Hur man ska undvika att gråta och hur man ska försöka le när det inte finns någonting att vara glad över. En tid då jag inte ens var värd marken jag gick på bara för att jag stampats ner under jorden. Glädjen var slut och bara tårarna fanns kvar. Hur tar man sig vidare då?

En tid jag vill lägga bakom mig
Vissa saker kan vara bra att förstå för att man ska kunna lägga dem bakom sig. När jag var mitt i det och längtade efter en hel dag när jag slapp gråta är lite svårt att förstå idag. Jag är långt i från den jag vill vara, men när jag ser tillbaka inser jag att jag ändå kommit långt. Även om det har haft ett högt pris.
I dag har jag en stark vilja att skapa ett bättre liv, men den tiden då glädjen helt var borta finns fortfarande kvar i mig. Tänk att gråta sig till sömns varje kväll för att man blivit sviken. Känslan av att aldrig räcka till. Att inte duga och att ta på sig skulden för allt ont som sker. Att känna sig misslyckad, fel och inte vara värd att få vara glad. Där var jag och dit vill jag aldrig tillbaka.

Glädjen tog slut helt för att jag inte orkade mer. Efter ytterligare svek och nedvärdering fick jag nog. Jag var trött på tårarna och jag var trött på mig själv. Den tiden kommer jag nog aldrig glömma och kanske är det ändå bra att minnas den. Den är ett bevis på att ingenting är evigt och om man bara vågar stå upp för sig själv så kan det bli mycket bättre. Det är en tid jag vill lägga bakom mig, men det är också en tid som jag behöver bearbeta för att kunna komma vidare. Jag vill aldrig vara där igen. Vill aldrig vara den jag var då. Jag kommer alltid vara ärrad av allt som hänt och det där självförtroendet behöver jag jobba mycket med. Visst har jag dagar då jag gråter och är ledsen. Dagar då jag inte orkar med och dagar då jag måste ladda om, men de dagarna får jag bara stå ut med. De är ändå ett tecken på att man har känslor kvar.

Den dagen som glädjen försvann och lämnade bara tårar kvar kanske var nyttig. Den kanske var bra för att jag under livets resa ska förstå att allt är inte evigt och att även jobbiga tider kan bära med sig något bra. Tårarna fick mig att tänka om och de fick mig att, en gång för alla, göra det som var bäst för mig. Inte bara det som är bäst för alla andra och det som är rätt enligt samhällets normer. Den dagen glädjen försvann kan vara det bränsle jag behövde för att komma dit jag är i dag. Det tål att tänkas vidare på.

Kram Mina


Gillar