Skrivandets terapi

Aldrig tidigare har det varit lika viktigt för mig att skriva, skriva för att få ur sig en känsla och skriva för att kunna andas. Många gånger spelar det ingen roll vad jag skriver bara jag kan använda mig av skrivandets terapi.

Under året har jag skrivit om Varför skriver du och där delade jag mina tankar om varför just jag skriver. Det behov jag har att skriva och att jag på något vis måste göra det. Skrivandet är en sorts terapi och bara den som skriver förstår varför.

Skrivandets terapi
I hela mitt liv har jag skrivit och kanske först i vuxen ålder förstår jag varför. På något sätt måste jag skriva för att jag ska vara jag. Jag måste göra det för att kunna lätta mitt hjärta och även om många texter bara blir liggande opublicerade och olästa har de ändå fyllt sin funktion. Det har för mig blivit en slags terapi att skriva och just nu behöver jag det mer än någonsin.

När jag skriver kan jag skriva vad jag vill. Det kan vara ofiltrerat och rakt från hjärtat. Bara en massa ord och meningar som säger precis vad jag känner för stunden. Jag behöver inte vara rädd för någonting och jag kan lätta mitt hjärta på ett sätt som är oerhört befriande. Ingen som dömer mig, ingen som kommer med goda råd utan bara jag som får ur mig det som för stunden gör ont. Många gånger kan det även vara stunder av glädje, men det är skrivandets terapi som hjälper mig många gånger när jag inte mår bra.

Texter som bara finns där
Då skapas texter som aldrig kommer att bli lästa av någon annan och texter som bara är för mig. Texter som många gånger raderas och även texter som kan komma till användning vid ett senare skede. De kan vara guldgruvor när jag kört fast i en berättelse och vill få in någonting som skaver. För det är just det texterna handlar om, saker som skaver. Det som gör ont i själen och hjärtat, det som jag inte kan säga rakt ut utan att falla helt. Skrivandet blir då livsviktigt och för mig skapas texter som bara finns där utan någon verklig mening.

Texter som skapar andrum
Även skrivandet som verklighetsflykt är en bra terapi. Att få skapa en berättelse med någon annans liv i fokus, en berättelse där vad som helst kan hända och där jag väljer själv vilka problem som karaktärerna ska ställas inför. Det blir som att leva någon annans liv där vad som helst kan hända. Ett liv långt bort från mitt eget där jag själv bestämmer hur det ska sluta. Den terapin kan vara fantastisk då alla tankar på mitt eget liv försvinner för en stund och jag kan helt fokusera på något annat.

När jag tänker på vad skrivandet betyder för mig blir det livsviktigt. Bästa terapin i världen och bara den som verkligen hängivit sig till skrivandet på det viset kan förstå hur skönt det är att skriva av sig. Texterna blir mitt andrum och de blir något som ingenting annat kan ersätta. Jag går helt in i det och jag hoppas och tror att det gör mina texter bättre.

Att använda mig av skrivandet som terapi har för mig blivit en självklarhet. Även om jag just nu inte skapar några nya berättelser så skriver jag hela tiden. Jag skriver av mig det som skaver, jag skriver här och jag skapar. Det tror jag hjälper mig mycket i många lägen. Drömmen är så klart att texterna skulle få en större del av mitt liv, men jag håller tummarna för att framtiden vill ge mig det för skrivandet är något jag aldrig ger upp.

Kram Mina


Gillar