Tystnaden talar

Tystnad kan vara skönt, men det finns någonting där bakom tystanden som kanske inte alltid är som det ska. Något som ligger där under ytan och kanske inte alls är så rogivande och härligt som tystnaden utger sig för att vara. Denna tystnad som skär genom hela ens inre och skapar ett osynligt kaos.

Alla har vi olika relation till tystnad. Många gillar tystnaden och kan bara tänka klart om det är tyst. Andra tycker tystnaden är jobbig och kan vara som bäst när det finns ljud runtomkring. Vi alla pratar olika mycket. Vissa är mer tysta än andra och har inget behov av att prata. Andra pratar jämt och mår bra av det. Men vad händer när en person som pratar mycket plötsligt blir tyst?

En tystnad som är svår att förklara
Genom åren har jag letat efter vägar och beteende för att förstå mig själv. Detta för att kunna må bättre och skapa ett liv som fungerar. Det har inte alltid gått så bra och många gånger har jag gått vilse. Jag har funderat på varför jag är som jag är och jag har funderat på om det är så att människor tycker att jag är konstig. Självkritikern dansar segerdansen ganska ofta och hoppar på mitt huvud av glädje. Tro inte att du är någon!
Ibland låter jag det bara ske och accepterar skitdagarna när de kommer, men jag har lärt mig en sak med mig själv.

Jag har alltid trott att jag är en social person som tycker om att ha mycket människor runt omkring mig. Det ska hända något hela tiden och jag älskar att sitta med människor som lyssnar på det jag säger och kan föra intressanta samtal med mig om olika saker. Det kan vara vad som helst. Gemensamma intressen, livet och varför inte framtiden. När denna möjlighet inte finns och man bara ser samma få personer hela tiden är det svårt att veta hur man ska vara. Då uppstår en tystnad som jag inte vet hur jag ska förklara.

Tystnaden talar sig tydliga språk
Många gånger i mitt liv har jag bara känt att jag inte passar in och att jag inte är uppskattad. Det är en fruktansvärd känsla. Att känna att ingen lyssnar på en och att allt bara bli fel är ännu en jobbig börda att bära. Då blir jag TYST. Varför ska jag prata om ändå ingen lyssnar på vad jag säger? Varför ska jag dela det jag har på insidan med någon som inte tar till sig det jag säger? Då kommer självkritikern återigen och tycker att jag lika gärna kan vara tyst. Håll käften för att ingen bryr sig ändå om vad du har att säga.

När jag är tyst händer något bara som inte heller är speciellt kul. Allt det jag annars säger och som lättar från mitt inre, det stannar kvar inombords. Det skapar den ena tanken efter den andra och till slut känns det som att man ska explodera. Det kan kännas som om man håller på att bli tokig, men det finns inte mycket man kan göra åt det. Prata för sig själv fungerar inte och till slut brister det liksom. Det låter kanske som jag är helt galen, men tystnaden och jag vi är inte riktigt överens.

Ut med det bara
Som jag skrev innan är jag en social person som tycker om att umgås med människor. Jag älskar att göra saker där andra människor rör sig och jag älskar att möta nya människor för att byta erfarenheter. Det är inte lätt just nu då jag mest känner att de i min närhet är trötta på mitt ältande och babbel. Samtidigt kan jag inte vara tyst för då sjunker jag in i en slutenhet som skadar mig rejält. Det är en lärdom jag upptäckt och genom den försöker jag att inte bära allt inom mig. Även om jag är världsmästare på att dölja hur jag mår.

Det gäller att hitta vägar att uttrycka sig på och det gäller att få ur sig det jobbiga. När en pratglad människa blir tyst då är det dags att fundera på vad det är som händer. Visst kan det vara skönt att det är tyst, men tystnaden skapar istället något som går inåt. Våra tankar slutar aldrig att komma och kan vi inte uttrycka oss på något vis kommer frustrationen. Är man en känslomänniska som jag svallar det rätt mycket och den där tystnaden kan bli för total ibland. Skrivandet har alltid fungerat som en ventil för mig när tystnaden omsluter mig, men den fungerar inte alltid tyvärr.

Leva som jag lär
Jag säger alltid till andra att det är bra att prata av sig och bra att inte vara tyst. Själv gör jag precis tvärtemot många gånger och det är märkligt. Varför kan jag inte bara leva som jag lär?

Det får bli något jag bär med mig denna vecka. Att försöka samla vad jag känner och prata om det, eller varför inte skriva om det. Det innersta kanske kan få vara kvar där det är, men jag måste bli bättre på att leva som jag lär. Jag lovar att jag ska skona er från mitt totala babbel, för det kanske kan bli för mycket. Det kan nog däremot komma en och annan flummig tanke här bara framöver. Jag tänker inte vara tyst, för det är så tråkigt!

Gillar

Kommentarer